Tillvaron i pandemitid

Nu har vi levt med pandemin ett helt år och situationen är fortfarande allvarlig. Tack och lov har jag och mina närmsta hittills varit förskonade och fått vara friska. Men nu kommer oron, eftersom jag just fått veta att det är några i min familj som kanske har drabbats av corona. Måtte det inte bli allvarligt.

Som pensionär är man ganska van vid en stillsam tillvaro, men jag saknar den nära kontakten med barn och barnbarn. Vi har bara kunnat träffas någon enstaka gång under vintern, men  har naturligtvis kontakt per telefon. Nu väntar vi bara på vaccinet.
Jag saknar också min regelbundna simträning och tillgången till en motionscykel. Hemmagympa med Sofia har fått bli en ersättning. 
Tur nog finns mycket att glädjas åt.
Bokläsning:
Vårt lokala bibliotek har begränsad service och för att slippa trängsel inne i lokalen, har man ordnat med så kallad Take away. Det innebär att man kontaktar biblioteket och framför sina bokönskemål och lämnar sitt namn och låntagarnummer. Sedan plockar någon i personalen ihop böckerna och lägger dem i en påse i entrén. Förnämligt!
Jag beställde boken Landet utanför av Henrik Berggren. Den handlar om Sverige och även övriga nordiska länder under andra världskriget. Jag har redan hunnit läsa en del av boken. Självklart är detta tung läsning, men intressant och ändå relativt lättläst eftersom Berggren inte bara beskriver politiska skeenden utan också tillvaron för befolkningen. Del två i serien har just kommit ut och det kommer att bli ytterligare en del.

Take away-vagn. Till vänster återlämning.

Kreativa aktiviteter i hemmet:
Här är en bild , som visar bordet i mitt kombinerade mat- och arbetsrum. Teckning och pussel är en trevlig sysselsättning. Keyboarden i bakgrunden används litet då och då. Mina planer på att lära mig spela jazz har jag fått skrinlägga, eftersom det kräver privatundervisning.
Självklart blir det också mycket arbete vid datorn. Jag ägnar säkert ett par timmar i veckan åt bloggen, även om det just nu är svårt att hitta ämnen. Tur i alla fall att datorn finns! Inte bara för att blogga, utan också för all annan kommunikation.

Radio och TV:
Alla hittar vi väl våra egna favoritprogram. Själv har jag följt flera djurprogram på TV, Världens natur: Primaternas planet  och Schimpansungarnas hem.
Det finns en hel del bra serier på Netflix. Jag har just avnjutit den oerhört välgjorda serien The Queen´s gambit.

Odling:
Jag har inte trädgård och till balkongen köper jag numera bara färdiga plantor. Inomhus har jag planterat fröna till min Femöring. Blomman kallas även Ugglemor. Då den vissnar ner på hösten, ställer man ner den i källaren. På våren tar man fram den igen, skakar ur jorden och tar hand om de frön, som kommer fram och planterar dem. Så kommer det snart nya blommor.
I väntan på att de skall komma upp, njuter jag av några tulpaner. Våren är på väg!

Inköp:
Inköpen hör väl inte direkt till glädjeämnena, men de går ofta väldigt smidigt.
Jag handlar de allra flesta av mina matvaror hos Mathem och får varorna hemkörda. Ibland måste jag  komplettera i vår lokala matbutik. Där är det ganska glest med besökare, så det går bra att hålla avstånd. Men det här med att hålla avstånd är minsann inte alltid så lätt. Själv är jag fullt medveten om detta, så fort jag går in i en butik, men i det ögonblick då jag börjar leta efter det jag skall ha, glömmer jag mig. Häromdagen råkade jag ut för en kvinna med munskydd som snäste åt mig att hålla avstånd. Jag såg henne helt enkelt inte. Var fullt upptagen av att leta efter något. Trist när det blir så! Har full förståelse för att många är rädda. Man kan väl kliva åt sidan själv, om man tycker att någon kommer för nära och behöver väl inte bli otrevlig. 

Solfjädrar

Jag är nog inte den enda, som haft gott om tid att gå igenom skåp och lådor under de senaste månaderna.
I ett vackert pelarbord, som jag ärvt av min mamma, finns en låda som jag inte öppnat på länge. Då jag öppnade den hittade jag två solfjädrar, som jag fullständigt glömt bort att jag hade.
Den ena är en plym på skaft. Det enda jag vet, är att den kommer från mitt föräldrahem, men vem som ägt den från början vet jag inte. Jag har aldrig sett någon använda den. Inköpt till en maskerad kanske? Uppriktigt sagt rätt oaptitlig! Undrar vilken fågel, som plågats eller kanske till och med fått sätta livet till, för att åstadkomma den?

Den andra solfjädern fick jag som present av min bror, då han hade varit på besök i Japan

Jag läser följande i NE: Solfjäder är ett redskap att hålla i handen och fläkta sig med. I enkel form, som ett palmblad, en fjäder eller en flätad skiva, har den använts sedan forntiden. Praktsolfjädrar av till exempel påfågel, bars i många kulturer av särskilda bärare vid ceremonier. 
Som dräktacccessoar  började solfjäder användas i Europa på 1500-talet och hade då ofta formen av en  liten flagga eller plym på skaft , men den österifrån införda hopfällbara solfjädern blev snart den vanligaste. Den var ofta mycket elegant utförd i dyrbara material och rikt dekorerad.

Solfjäder från 1700/1800-talet. Såld på auktion för 5200 kronor

Den utfällda solfjädern har ju också använts mycket som motiv i konsten. Det var mycket vanligt speciellt under nyklassicismen, då den uppträdde i stuckrelief som vägg- och takdekor samt som inlagd, skuren eller målad dekor på stolsryggar och spegelkrön. 

Här är en solfjäder målad av Anders Zorn 1890. Motivet är systrarna Salomon.

Elefanter

Varför är vi så fascinerade av elefanter?
Jag tror att det beror på flera saker. Det är vårt största landlevande däggdjur och de saknar naturliga fiender. De anfaller inte heller människor, så länge människorna håller sig på avstånd. De har en stark social sammanhållning.
Litet fakta:
Den största nu levande arten är den afrikanska elefanten, där hanen kan bli 4 meter hög och väga nästan 10 ton. Elefanterna har pelarlika ben, en kraftig kropp med en konvex ryggrad, stora öron (mindre hos den asiatiska) och ett stort huvud med en lång, rörlig nos. När elefanten är upprörd eller aggressiv står öronen rakt ut.
Afrikanska och asiatiska elefanter lever på savannen och i öppna skogar. Afrikanska skogselefanter, som nyligen fått status som egen art, lever djupt inne i Afrikas regnskogar, men kan även röra sig på savannen.
Elefanter kan bli över 60 år gamla, äldre än någon annan däggdjursart, förutom människan.  
Det kanske främsta kännetecknet är snabeln, en rörlig förlängning av den övre läppen och nosen. Den används för att dra upp gräs, kvistar, lyfta stammar och spruta damm och vatten. Ett annat kännetecken är betarna.
Elefanterna äter bark, löv, grenar och gräs. Den afrikanska äter även frukt. De lever i familjegrupper, men dessa kan även bilda större flockar.
Det största hotet för den asiatiska elefanten är att den konkurrerar med människan om mark. För den afrikanska är det största hotet tjuvjakten, eftersom deras betar är mycket åtråvärda.

2009 var jag på safari i Tanzania. Bilden i början av inlägget är tagen där. Vid ett tillfälle kom vi väldigt nära några elefanter, vilket syns på bilden nedan. Situationen kändes rätt läskig. Här gäller det att hålla sig undan!

I boken Mannen som talade med elefanter, skriven  av Lawrence Anthony, berättar författaren om sitt arbete med en grupp elefanter.  Anthony var viltvårdare i Sydafrika och fick till uppgift att ta hand om en grupp vilda elefanter i sitt reservat. Det är inte bara en beskrivning av hans relation till elefanterna vi får följa, utan också många andra fascinerande möten med vilda djur. 

Kanske min egen fascination också hänger samman med ett barndomsminne. Jag var en av dem som fick rida på en elefant på Skansen. Det bör ha varit någon gång runt 1950. 
Skansen hade elefanter i över 60 år. 1956 var sista året för ridning. 1992 flyttade elefanterna, eftersom anläggningen inte kunde anpassas till rådande djurskyddslagar.
När man ser bilden på denna elefant kan man bara tycka att det måste ha varit det enda rätta. Den ser inte lycklig ut.
Det värsta är att man även idag i vissa asiatiska länder "tämjer" elefanter under vidriga förhållanden för att de sedan skall kunna användas för att roa turister.

Bilden, som jag hittat på Wikipedia, är tagen på 1940-talet

Romantik

Den 14 februari är det Alla hjärtans dag, en dag som uppmärksammas här i Sverige sedan 1960-talet. Man kan läsa följande på Nordiska museets hemsida:
Alla hjärtans dag eller Valentine´s Day, som den heter på engelska, började firas i Sverige mycket sent. Förebilden kom från USA under 1900-talet och firandet har växt de senaste decennierna. I anglosaxisk tradition har dagen större betydelse än här. Den går tillbaka på medeltida vårfester, där flickor och pojkar på lek parades samman inför våren. Det är alltså en kalendarisk högtid, som är ny i Sverige och Norden, trots att den har medeltida ursprung.
Dagens namn är Valentin efter ett romerskt helgon. Anledningen till att han är ihågkommen i vår tid är att 14 februari på medeltiden ansågs vara den dag då fåglarna bildade par. I England och Frankrike utsågs byns pojkar och flickor till låtsaspar för ett år på Valentindagen.
Det har lett till att Valentine´s Day har blivit en romantikens dag. De första valentinkorten dök upp i England på 1400-talet och under 1700-talet såldes kommersiellt framställda kort.

Alla hjärtans dag-kort från USA ca 1910

Alla hjärtans dags väg till Sverige gick via handeln, som såg en möjlighet till marknadsföring. Första skyltningen är belagd till år 1956 och därefter har försäljningen av godsaker och blommor bara ökat. Rosor är den populäraste blomman.

Litet mer seriöst om romantiken som epok:
För romantiken var konsten odelad. Musik, diktning och måleri upplevdes som en enhet med känslan som gemensam väg till insikt och skapande.
Eugène Delacroix målade ett porträtt av George Sand 1838, då hon lyssnar på musik i djup försjunkenhet. I hennes uttryck fångat med utpräglat målerisk gestaltning, upplever man också målarens eget starka musikengagemang.(NE)

Den som inte kan vänta sig ett fång röda rosor denna dag, kan alltid trösta sig med att se en romantiskt film (Broarna i Madison County, Bara en natt ), läsa en kärleksroman (Anna Karenina, Svindlande höjder) eller lyssna på ett vackert musikstycke (Schubert Serenata D. 957, Beethoven Romans för violin nr. 2). 
Till detta kan man lämpligen unna sig litet god choklad. Denna vecka har vår lokala chokladbutik Betsy Sandberg extrapris på choklad med smak av passionsfrukt. 

John Singer Sargent och hans konst

Nationalmuseum hade en utställning med konstverk av John Singer Sargent förra året. Tyvärr missade jag den, men har nu kunnat ta igen en del av skadan genom att läsa den bok, som museet gav ut i samband med utställningen. Bokens omslag föreställer ett porträtt av systrarna Ena och Betty Wertheimer och är gjort 1901.
John Singer Sargent är en amerikansk målare, som levde 1856 till 1925. Sargent var visserligen amerikan till börden, men framför allt kosmopolit. Föräldrarna var amerikaner, som bosatt sig i Europa. Sargent föddes i Florens, studerade i Paris , bodde i London och reste sedan mycket runt i världen.
Han var enormt produktiv. Gjorde både oljemålningar och akvareller. Det var de vackra och inträngande porträtten, som gjorde honom till den kanske mest berömde porträttmålaren under sin tid. 

Robert de Cevrieux. 1879

Men han målade inte bara porträtt, utan kom också att måla helt andra miljöer. 
Han inspirerades av flera stora klassiska mästare, framför allt  Michelangelo och Velazques.

Gondoljärernas siesta. 1904

Han lärde känna Claude Monet och under 1880-talet målade han landskap och figurskildringar i impressionistisk stil, som kom att skilja sig helt från societetsporträtten.

Claude Monet målande i skogsbrynet. 1885

Under senare delen av sin karriär kom han att anlitas som så kallad krigsmålare och gjorde många gripande skildringar av första världskrigets fasor. 

Gasade. 1919

Alla bilderna, utom den första, kommer från Wikimedia Commons.

Döstädning

Döstädning är något, som de flesta av oss äldre bör ta itu med. Själv hör jag inte till den typen av människor som samlar på mig alltför mycket. Jag är rätt duktig på att slänga. Ändå har jag vid några tillfällen varit tvungen att gå igenom en del saker mer systematiskt. På så sätt har det blivit lättare att sortera och eventuellt gallra.

1. Pappersfotografier.
De flesta är naturligtvis  inklistrade i album och några är placerade i fotoramar. Övriga gick jag igenom och kastade sådana som föreställde helt okända personer och platser. På de bilder jag sparade skev jag på baksidan vad de föreställde och vilket årtal bilden togs. Sorterade så gott det gick i mappar märkta Barnen, Släktingar osv. En del av mina digitala bilder har jag gjort till fotoböcker i pappersformat. Se även längst ner i inlägget, där det finns en länk om att städa i sitt digitala arkiv.

2. Diabilder.
Några kastades och resten lades in på ett USB-minne. Det fick jag hjälp med av ett företag, som heter BGA video. De har butiker på flera håll i landet.

3. En gammal smalfilm
 Lades över till DVD. Det var roligt att få se den efter alla år.

4. Urklipp och gamla dokument. 
Sorterades och lades i olika märkta mappar.

5. Tavlor och andra konstföremål
På mina tavlor har jag klistrat fast ett papper på baksidan med uppgifter om konstnär och varifrån tavlan kommer. Proveniens som det heter.

6. Grammofonskivor
Jag har slängt alla gamla vinylskivor. Har däremot sparat några 78-varvare. Märkligt att just dessa blivit kvar när så mycket annat försvunnit.

7. Böcker
Böcker är ett känsligt ämne. Jag köper mycket sällan böcker numera. Jag lånar det mesta. Mycket av det jag hade i bokhyllan var gammalt. Jag var brutal och rensade ut fem hyllmeter. Därefter gick jag in på antikvariat.net och kollade tillgången och tog undan några, som kanske kunde säljas. Därefter gjorde jag en förfrågan hos ett antikvariat. De tackade nej. Det blev till att gå till återvinningen med samtliga böcker.

Ja, sedan finns det naturligtvis mycket annat att gå igenom. Det vet man bäst själv. Alla pärmar fyllda med papper till exempel... Puh!

Tidskriften Senioren har en artikel om Margareta Magnusson, som har givit ut en bok om döstädning  https://www.senioren.se/leva-uppleva/hall-koll-pa-grejerna/

En artikel om att döstäda i sitt digitala arkiv i DN https://www.dn.se/insidan/sa-kan-du-sjalv-borja-dostada-ditt-liv/

Januaribilder

I väntan på vaccinet fortsätter hunden och jag att ta våra promenader. Har man hund, så måste man ut i alla väder. Det blir inte så långa promenader nu, särskilt inte om det är kallt och halt. Men snön lyser upp och det finns en del att titta på.
Bilden här ovan hade jag kvar i datorn sedan tidigare. Själva bilden är min egen, men den animerade snön skapades i ett bildprogram.
Torsviksparken, som ligger alldeles bredvid min bostad används året om. I parken finns en liten damm, där vattnet fryser till is på vintern. Skridskoåkarna har kul och riskerar inte att drunkna om isen skulle brista.
Vill man inte åka skridskor kan man alltid göra en snögubbe med hår av kvistar.
Högen med uttjänta julgranar växer. Själv använder jag sedan många år plastgran. Senaste åren nöjer jag mig med att bara använda toppdelen, som jag placerar i en kruka och pyntar med en liten ljusslinga.

Porslinshundar

Boxerhanne i porslin tillverkad av Hutchenreuther ca 1958

Jag har alltid tyckt mycket om hundar. Som barn hade jag en egen hund och då började jag också samla på hundar i porslin. Det har inte precis varit något idogt samlande. Det är först nu på äldre dar, som jag gjort några enstaka kompletteringar.
Här ovan visar jag den som jag tycker är allra vackrast. Den är oerhört välgjord. Man till och med skönjer revbenen under hundens päls, även om det kanske inte syns på bilden.
Den är tillverkad på en fabrik med namnet Hutchenreuther. Denna fabrik grundades i staden Selb i södra Tyskland i mitten av 1800-talet av en man som hette Lorenz Hutchenreuther. Där tillverkades bordsservis, som var mycket populär. Många konstnärer knöts till fabriken för att utveckla former och dekor. Även bildhuggare knöts senare till fabriken för att skapa djurfigurer. Mest typiska är de helvita figurinerna med gulddekor. En del var också målade. År 2000 övertogs tillverkningen och firmanamnet av Rosenthal.
Rosenthal är en välkänd konstindustri. Företaget grundades 1879 i staden Selb i södra Tyskland av Philipp Rosenthal. Han ritade själv de första stora serviserna. Företagets tillverkning täcker flera sidor av modern porslinsfabrikation från servis- och prydnadsgods till porslin för olika industriella ändamål samt jultallrikar. 

Porslinshund tillverkad av Rosenthal 1964

Porslinshund tillverkad av Rosenthal ca 1960

Jag har också tre porslinshundar, som jag inte vet varifrån de kommer. En av dem saknar stämpel, två av dem har visserligen stämplar, men ingen närmare uppgift om tillverkare. Trots ihärdigt letande i Vingedals bok om porslinsmärken, hittar jag inte dessa stämplar i boken.

Då jag besökte Wien för några år sedan köpte jag en liten hund i Augartenporslin. Det är en wiensk porslinsfabrik med rötter från 1700-talet.

Nyår

Nyårsafton är liksom julafton en av årets stora festdagar. Förr i världen var det vanligare att man gav varandra nyårsgåvor än julklappar. Ville man veta något om framtiden så var det i samband med nyårshelgen. Man trodde att det som hände på det nya årets första dag skulle upprepas under resten av året och vissa saker hade en speciell betydelse. Om den första besökaren var en man betydde det att året skulle bli lyckosamt, men var den första besökaren en kvinna betydde det olycka. På en del håll trodde man i stället att en kvinna bringade lycka till gårdens kvinnor och en man till manfolket.
Detta läser jag i boken Trevlig helg sammanställd av Margareta Schildt.

Om nyårslöftets historia har jag tidigare skrivit på min blogg. Här är ett klipp ur boken Tio i tolv:
Länge rådde det en väldig oordning i tideräkningen i Västeuropa. Först på 1750-talet blev den gregorianska kalendern slutlig norm.
När man väl var överens om när det nya året skulle börja, blev det också inledningen till ett mer samordnat nyårsfirande. I Sverige var det till en början förlagt till nyårsdagen.
När en gemensam klocktid infördes i hela Sverige år 1878 började vår fascination för tolvslaget, som markerade slutet på ett år och början på nästa.
Under historien har det funnits olika riter och traditioner kring nyårsfirandet. Men löften av en mer sekulär karaktär har förekommit i ungefär 200 år.
I en Bostontidning från 1823 finns ett av de tidigaste tryckta exemplen på "New Year`s resolution".
En del menar att den skotska författaren Anne Halkett skrev ned några nyårslöften i sin dagbok den 2 januari 1671.
Nyårslöften blev en mer allmän vana i Sverige på 1940-talet.

En sak är dock helt säkert- pissåret 2020 vill vi inte ha tillbaka!

Det gäller att klockorna går rätt denna helg. Jag läste nyligen i DN att Linderoths kalenderur på Norrmalmstorg har stannat. Hoppas att det är lagat nu. Jag har inte haft möjlighet att åka in till stan för att kontrollera. Den vackra klockan på bilden heter Ankeruhr och finns i Wien.
Jag önskar alla mina läsare ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Gem weekly photo challenge - STJÄRNA

Jag deltar i en bloggrupp, som heter Gems weekly photo challenge. Det är Susanne, som dirigerar gruppen genom att ge oss ett ord varje vecka att tolka med bild och text. Under detta år har orden  varit homonymer, dvs ord som stavas och uttalas lika, men kan ha olika betydelser. Årets sista ord är STJÄRNA. Fler deltagare hittar du på Susannes hemsida.

Venus är en planet, som brukar kallas morgonstjärnan eller aftonstjärnan, eftersom den syns bäst tidigt på morgonen och sent på kvällen. Jag lyckades med min enkla kompaktkamera ta en bild av den, vid ett av de de tillfällen den visade sig.

Sedan kommer jag att tänka på filmstjärnor, men det finns ju så många , så det är svårt att välja. Jag väljer Greta Garbo.

Den tredje bilden är ett litet arrangemang. Jag höll upp en julstjärneblomma bredvid min adventsstjärna, då jag tog bilden.
Med denna bild ber jag att få önska alla i gruppen och alla övriga läsare en riktigt GOD JUL!

Hem till byn

 

Den 17 september 1971 var en märkesdag i svensk television. Då inleddes visningen av det som skulle bli den mest långlivade tv-serien i svensk tv-historia, tillika ett historiskt, sociologiskt och kulturellt dokument över det nutida Sverige, som skulle sträcka sig ända till 2006, nämligen serien Hem till byn. Som mest nådde den en publik på 76% av den totala tv-befolkningen.
Bakgrunden var den utveckling, som hade skett inom svenskt jordbruk under efterkrigstiden. Serien speglar utvecklingen av hela vårt samhälle från landsbygds- till industrisamhälle och i förlängningen till tjänstesamhälle.
Serien vill visa vad politiken och samhällsutvecklingen faktiskt gör med människorna och den lilla del av världen de lever i. Manus skrevs av Bengt Bratt.

Bengt Bratt i Ödenäs

Att serien blev så populär antas bero på en stor igenkänningsfaktor.
De senare delarna samlade dock inte riktigt lika stor publik. Man hade nu fått konkurrens från kommersiella tv-kanaler.
(Ovanstående faktauppgifter har jag tagit från kapitlet Kartan och historien - Hem till byn 1971-2006, som finns i boken Svensk television - en mediehistoria. 2008)

Jag ingick inte i den stora tv-publik, som på 1970-talet bänkade sig för att titta på Hem till byn.  Under detta årtionde var jag yrkesarbetande småbarnsmamma och hade väldigt litet tid att titta på tv. Sedan är det möjligt att jag helt enkelt inte var intresserad. Så småningom kom det fler säsonger, men det var inte heller då aktuellt för mig att titta på serien. Den har också visats i repris på tider som inte passat mig.
För att ta skadan igen, när jag nu som pensionär har all tid i världen, gick jag in på Svtplay och bestämde mig för att i alla fall försöka se några avsnitt. Litet segt var det i början, men snart var jag fast. Alla åtta säsongerna finns på Svtplay. 
Jag tyckte mycket om serien, även om jag ibland tyckte att den kändes litet splittrad. Det blir ju också litet märkligt med de stora hoppen i tid, samtidigt som det känns väldigt autentiskt med skådespelarna som åldras naturligt. Det var intressant att följa de olika familjernas öden. Många fina porträtt av starka kvinnor! 

Kerstin Tidelius och Ingrid Ryning