Boktips: Elsa och Natanael Beskow - en kärlekshistoria

Jag har just läst ut den nyutkomna biografin över Elsa och Natanael Beskow.
Boken är skriven av Annika Persson och heter Elsa och Natanael Beskow - en kärlekshistoria.
Ja, det var verkligen en fin skildring av ett äktenskap, där två personer kom att betyda mycket för varandra.

Två begåvade personer, som fick möjlighet att utvecklas inom sina respektive områden, men där man också fann mycket gemensamt. Dels i familjelivet, men också inom tron, konsten och det sociala livet.
Paret bodde i Djursholm, som i början av 1900-talet var ett villaområde dit många socialt och kulturellt engagerade personer flyttade. Där bodde bland annat Alice Tegnér, som blev en nära vän till Elsa.
Elsa och Natanael fick sex söner. En gick tyvärr bort i unga år.
Elsa Beskow föddes 1874. Hon utbildade sig till teckningslärare. Efter några års yrkesarbete gifte hon sig med Natanael Beskow och flyttade till Djursholm. 
Natanael arbetade som predikant och konstnär och kom senare att ägna sig åt mycket annat. 
Elsa fortsatte att utveckla sitt konstnärskap genom att måla och skriva barnböcker - som läses och älskas av många barn än i dag.
Hennes första bok är Sagan om den lilla lilla gumman, som utkom redan 1897. Den enkla lilla sagan hade hennes egen mormor berättat för henne när hon var liten och hon lockades att illustrera den. En underbar högläsningsbok för de minsta.

Höjdpunkten i Elsa Beskows produktion kom några år senare. Då kom Putte i blåbärsskogen, Tomtebobarnen och ytterligare flera böcker där naturen var huvudmotiv.

En ny motivkrets uppstod med böckerna om Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin. Det var minnen från barndomen där mor, mormor och mostrar är förebilder. Farbror Blå, som förekom i en del av böckerna, har morbrodern som förebild.

Under 1930-talet fick Elsa ett hedersuppdrag. Hon fick delta i utformningen av en ny läsebok för folkskolan.
Elsa och Natanael Beskow avled båda 1953. 

Den färgglade Matisse

Den franske konstnären Henri Matisse levde 1869 - 1954. Han hör till en av mina favoritkonstnärer.
Han var en ledande gestalt inom den konstriktning, som kom att kallas fauvismen. Det var en inriktning, som hade en frihetssträvan fylld av experimentlusta.
Måleri är enligt Matisse ett rytmiskt arrangemang av linjer och färg på en plan yta. Han var bunden av starka känslor och kan därmed sägas vara expressiv.
Matisse älskade att måla. Detta innebar för honom något så glädjefyllt att han önskade förmedla till betraktaren hela sin upplevelses friskhet och omedelbarhet. Meningen med hans tavlor var att förnöja. Han var en färgens mästare.

La joie de vivre

Målningen La joie de vivre var nog det mest betydande verket under hela hans konstnärsbana och sammanfattar bättre än något annat verk det som är karakteristiskt för fauvismens anda. Man ser att Matisse är inspirerad av Gaugin och Titzian. Det som gör målningen så radikal är de konsekvent genomförda förenklingarna, "de geniala uteslutningarna" - allt som möjligtvis kan utelämnas har utelämnats eller endast antytts och ändå äger scenen volym och rumsdjup.

Harmoni i rött

Den radikalt nya avvägning mellan två- och tredimensionellt, som Matisse upprättade kan på ett utmärkt sätt studeras i hans Harmoni i rött. Han målar upp samma blå mönster på röd grund såväl i bordduken, som på väggen, men håller likväl isär horisontala och vertikala plan. Lika djärv är utsikten genom fönstret över trädgården med dess blommande träd . Huset på avstånd är målat med samma rosa nyans som interiören och sätts därigenom i relation till bilden i övrigt. Genom att reducera färgernas antal till ett minimum gör han färgen som sådan till en självständig strukturell faktor.

Kärven

Matisse var sjuk under senare delen av sitt liv och var periodvis sängbunden. Det gjorde att han blev något begränsad i sitt skapande. Han kom då att arbeta med pappersklipp, som användes som illustrationer och som mönster till gobelänger och glasmålningar.

De flesta av faktauppgifterna har jag tagit ur H.W. Janson Konsten. 1988.

Glas och glasmåleri

 

Glasets historia är mycket omfattande och fascinerande. Det som är mest intressant är att läsa om tillverkningen av bruks- och prydnadsföremål.
De äldsta fynden av glas gjordes i Egypten och Mesopotanien (nuvarande Irak) och har daterats till 7000 f.Kr. Tillverkningen av glas var då helt knuten till keramiktillverkning. Kalkhaltig sand reagerade med alkalier och bildade vid bränningen en glasyr på det keramiska godset. Ca 2500 f. Kr tillverkades glas oberoende av ett keramiskt underlag. Glaset dekorerades med färger.
Det stora genombrottet kom ca 100 f.Kr. när glasblåsarpipan uppfanns. Då möjliggjordes en snabb och varierad produktion och man kunde då också tillverka tunnväggiga kärl. Från den tiden och ända fram till början av 1800-talet var huvuddelen av allt glas varit munblåst.  
Den största omvälvningen på glasområdet, efter uppfinnandet av glasblåsarpipan, inträffade 1825. Man började då i USA att massframställa servisglas med hjälp av pressmaskiner, en teknik som snart togs upp också i Europa.
I Sverige anses glas ha tillverkats redan i slutet av 1300-talet. Kungsholm(en)s glasbruk i Stockholm grundades 1646 och var under 1700-talet Sveriges ledande glasbruk.

Pehr Hilleström Interiör från Kungsholmens glasbruk 1760

Att sitta på åskådarbänken och följa glasblåsarnas arbete i Stockholms glasbruk på Skansen är ett starkt minne från barndomen. Bilden i början av inlägget visar den lilla vas, som jag fick i present av mina föräldrar vid ett av de tillfällen vi var där. Glasblåsarnas arbete pågår än idag!
En av mina favoriter är Bertil Vallien.

Glasblåsare i Stockholms glasbruk

Många fina föremål i butiken på Skansen

 Glasobelisken på Sergels torg av Edvin Öhrström
 

En alldeles egen historia inom konsten har glasmålningarna.
Medeltidens glasmåleri var ett måleri MED glas, vilket innebär att det tillverkades av genomfärgat glas sammanfogat med H-formade blyspröjsar. Sitt genombrott i kyrkobyggnadskonsten fick glasmåleriet i mitten av 1100-talet. Katedralen i Chartres äger en nästan komplett uppsättning glasfönstermålningar från 1100- och 1200-talen.
En höjdpunkt för medeltidens franska glasmåleri representerar fönstren från 1200-talets mitt i palatskyrkan Sainte - Chapelle i Paris. 

Sainte - Chapelle

Sainte - Chapelle

I Lye kyrka på Gotland finns en välbevarad uppsättning glasmålningar från 1300-talets mitt

Detalj från glasmålningen i Lye kyrka

Under renässansen förändrades glasmåleriet i tekniskt avseende och övergick till att bli ett måleri PÅ glas. Glasmåleriet levde sedan länge ett undanskymt liv för att helt dö ut under 1700-talet. Men det återkom under 1800-talets senare del, dock inte i kyrkorna.
Glasmålningarna blev ett viktigt inslag i jugendstilens arkitektur där William Morris var en av konstnärerna.
Under 1900-talet genomgick glasmåleriet på nytt en omfattande teknisk och konstnärlig förnyelse. I början av 1900-talet blev norrmannen Emanuel Vigeland banbrytare för återinförandet av glasmålningar i den kyrkliga konsten.
Arvet efter honom har förts vidare av bland annat Einar Forseth och Hugo Gehlin. Andra betydande insatser här i Sverige har också gjorts av Bo Beskow och Erik Olson.
De flesta av faktauppgifterna har jag tagit ur Nationalencyklopedin.

Fönster skapade av Ralph Bergholtz på1970-talet. Finns i Uppenbarelsekyrkan i Hägerstens församling.

Lidingö vårsalong och konstrunda 2024

Årets vårsalong i Lidingö stadshus pågår den 13 - 28 april. Vårsalongen avslutas med den så kallade Konstrundan. Den pågår 26, 27 och 28 april. Just dessa tre dagar är det flera konstnärer, som håller sina ateljéer öppna för allmänheten. Nedan ser ni vilka som deltar och var de håller hus. Klicka på bilderna, så blir de större och tydligare.

I dag gjorde jag ett besök på vårsalongen i  Lidingö stadshus och tog några bilder på konstverken. Så många fina saker!

Anki de Morais, Wild bouquet

Catti Åsélius Lidbeck, Pearl

Elisabeth Megner, Siluettlek

Erik Andersson,  Midsommarbukett

Erik Anker,  Adagio

Ingrid Hallström, Vårbruk

Ingela Andersson,  Släppa taget

Jannike Simonsson, Abstrakt 1

Jonas Melcherson, Hus i Bö

Leif Ahrle, Tänk med hjärtat

Lena Lindqvist, Kontakt

Liselott Toresdotter Lindberg, Gädda

På mina väggar

Det är trevligt att ha tavlor på väggarna i sitt hem. Jag tittar ofta på mina och en del av dem väcker minnen...
Många av mina tavlor kommer från mitt föräldrahem. Det är bara några enstaka som jag köpt själv eller fått i present.

Denna tavla är målad av Lilly Kjellén. Hon levde 1874-1946. Många tror att den föreställer en gård, som skulle ha funnits i min släkt, men det gör den inte. Jag har faktiskt ingen aning om vad den föreställer. Tänk att man aldrig kom sig för att fråga föräldrarna! 
Kanske det är en gård på Öland, för konstnären vistades ofta där. 

Denna tavla, som är min favorittavla är målad av Anna Maria Gardell Ericson. Hon levde 1853-1939. Hon var mycket uppskattad och berömd på sin tid och finns faktiskt representerad på Nationalmuseum.

Denna tavla är målad av Bo Yson Sjöberg. Han levde 1915 - 1994.

Stockholmsmotiv som synes. Konstnären okänd. Jag skickade en förfrågan med bild till Auktionsverket, men de visste inte heller vem som målat tavlan.

Ännu en tavla med Stockholmsmotiv. Det är en etsning som föreställer Lilla Glasbruksgatan (numera Klevgränd). Konstnären heter Ernst Hällgren. I Svenskt konstnärslexikon får jag veta att han levde 1889 till 1944 och att han var teckningslärare, målare, tecknare och grafiker. Han finns representerad på Nationalmuseum.

Här är en akvarellmålning  med motiv från min hemstad, Lidingö. Det är Foresta och Värtan man ser. Konstnären heter Per Lindqvist. Jag köpte tavlan för några år sedan och tycker mycket om den. 

Slutligen vill jag visa hur jag har ordnat några av de teckningar, målningar och broderier, som mina barn och barnbarn gjort då de var små. Tavlan längst upp till vänster är väldigt färgstark. Den gjorde min dotter med fingerfärg då hon var 1 1/2 år. 

Örhängen

 

Örhängen är smycken som fästs i öronen och bärs av både kvinnor och män av estetiska, sociala, magiska eller medicinska skäl. Utformningen kan liksom materialet variera kraftigt: från skivor av trä till hängen av ädelmetall med infattade ädelstenar. 

Örhängen förekommer i de flesta kulturer. I kungagravarna i Ur i nuvarande Irak har man bland annat funnit båtformade guldörhängen från ca 2500 f.Kr. I egyptiska, grekiska, etruskiska och romerska kulturer tillverkades liknande typer liksom cirkelrunda varianter belagda med filigran och granulering samt försedda med hängen, ofta i form av djur eller mytologiska gestalter.

Örring från år 500 f. Kr. - år 0 hittad på Gotland. Foto Ulf Bruxe Historiska museet. 

Under bysantinsk tid och medeltiden användes örhängen mer sällan. Först vid 1500-talets slut började de åter bli vanliga, beroende på att öronen enligt modet inte längre doldes av håret eller av en huvudbonad. 1600-talets ädelstens- och pärlbesatta örhängen fick en fortsättning under 1700-talet, då i en gracilare form. Populärast var girandolerna ( tre kläppar besatta med ädelstenar eller pärlor och sammanhållna av bladverk i silver eller guld).

Girandoler från mitten av 1700-talet. Silver och bergskristall. Digitalt museum

Under 1800-talet ingick ädelstenar, emalj och mosaik ofta i en komposition av mönsterpressat guld.
Modet med örhängen till både vardag och fest blev under 1900-talet blivit alltmer markant. Bijouteritillverkningen har spelat roll för den stora variationen i utbudet. (NE)
På en webbsida som heter aurumforum.se hittar jag ytterligare litet historik om smycken. 

Mina favoritörhängen. Studentpresent av min far.

Själv har jag använt örhängen sedan tonåren. Jag lät göra hål i öronen (eller rättare sagt örsnibbarna) och har alltid ett litet örhänge i örat. Oftast något enkelt, en liten kula i guld eller silver eller en pärla. Just detta att man kunde göra hål i örsnibbarna innebar en enorm förbättring för alla de som  kämpat med otäcka clips och besvärliga skruvar på dinglande örhängen.
Som ni säkert sett ute på stan ser man alla möjliga olika sätt att bära örhängen.
För den som tycker att det är besvärligt att få ihop örhänge och hållare finns det numera stora hållare i plast. De är lättare att greppa. Snurrebuss har jag fått lära mig att hållarna heter.

Örhängen för herrar

Snurrebuss

Carl Eldhs ateljémuseum

När man passerat den brusande trafiken vid Sveaplan i Stockholms innerstad, kan man promenera in i en liten park, som heter Bellevueparken. Den anlades i slutet av 1700-talet och är en del av Kungliga Nationalstadsparken. Efter en kort promenad genom parken anländer man till Carl Eldhs ateljémuseum.

Carl Eldh levde 1873 till 1954. Han var verksam som skulptör under första halvan av 1900-talet.
Hans verk finns i stadsmiljöer, parker, på fasader och i privata och offentliga samlingar.
Han  har utfört flera skulpturer på Nordiska museets fasad och bidrog även med konst till Stockholms stadshus när det byggdes.

Som konstnär är Eldh kanske mest känd för sina många framställningar av August Strindberg. Mest känd är statyn i Tegnérlunden.
Ungdom, som tillkom 1911, har kommit att bli ett av hans mest omtyckta och spridda verk. Den syns på bilden nedan.
Jag tycker att Carls Eldhs skulpturer är otroligt fina och jag beundrar den porträttlikhet han lyckades uppnå i sina verk. 

Förlaga till Strindbergsstatyn 

Rum för vila och reflexion

Nio år efter Eldhs bortgång öppnades hans ateljé för allmänheten. 
Runt byggnaden finns också en vacker trädgård. 

Vid mitt besök i slutet av juni fanns även några skulpturer av en nutida konstnär. Hon heter Ingela Ihrman. Det är hennes skulptur Ett fikon som vi ser i mitten av bilden.
Vill man veta mer kan man besöka den utmärkta hemsidan.

Efter besöket kan man passa på att besöka Café Bellevue, som är inrymt i en flygelbyggnad tillhörande Paschs malmgård.

Café Bellevue