Mannen i skogen av Jens Liljestrand

Mannen i skogen är en biografi över Vilhelm Moberg skriven av Jens Liljestrand. Boken var nominerad till Augustpriset 2018.
Jens Liljestrand är kulturskribent, kritiker och författare. Han disputerade 2009 med en avhandling om Mobergs utvandrarserie.
Mannen i skogen är den första heltäckande biografien över Vilhelm Moberg. Den är på över 700 sidor och avhandlar Mobergs liv och författarskap med många utblickar i den svenska historien. Boken är  lättläst, men kräver naturligtvis tid. Jag tyckte mycket om den. Den fick strålande recension i DN.
Det som gör att man känner sig så bekväm med boken, är att man redan är bekant med Moberg. Jag läste flera av hans böcker i unga år och har naturligtvis sett filmerna, som bygger på hans utvandrarserie.
Det var ett oerhört omfattande arbete Moberg lade ner på dessa böcker. Det var ju ett riktigt äventyr bara det! Mycket forskande och många utomlandsresor.
Gissa vad som händer nu i min läshörna? Jo, nu blir det omläsning av hela utvandrarserien! Jag har dem i min bokhylla.

En vanlig fredag

En fredag i mitten av november.
Hunden och jag tog vår förmiddagspromenad. En blek sol lyste och det var ganska varmt för årstiden. Vi gick till Lidingö djurbutik och trim och handlade lördagsgodis. Stella valde tjurmuskel. Härligt att gnaga på.

Jag vill ha mitt godis nu, matte!
Foto: Lidingö djurbutik och trim

Efter lunch var det dags för en shoppingtur tillsammans med några grannar. Vi besökte en  porslinsbutik i Dalénum, där det pågick lagerförsäljning. Det fanns massor av krukor, tallrikar och lampor. Grannarna köpte flera saker. Jag nöjde mig med att bara titta och fotografera.

På väg till bilen med alla kassar

Senare på eftermiddagen var det dags för för hunden och mig att ta ännu en promenad. Vi skulle ner till centrum och uträtta en del ärenden. Vi har en väldigt trevlig och välsorterad tebutik där. Jag handlade mitt favoritte, Rooibos naturell.

Vi gjorde också ett besök i bokhandeln. Lidingö bokhandel, eller Akademibokhandeln som den heter idag, fyller 100 år. Jag har minnen från den tid, den låg på Läroverksvägen. Där hämtade jag ut mina skolböcker, då jag var barn.
En av programpunkterna denna dag var min egen bror Jan. Han  fick presentera några av sina böcker.

På kvällen gjorde jag en enkel middag och så småningom var det dags att slå sig ner i läsfåtöljen med en kopp te och en bok. Det pågår en omläsning av Utvandrarna . Förklaringen till det får ni i nästa inlägg.

Gems weekly photo challenge - BAKELSE

Jag deltar i en bloggrupp, som heter Gems weekly photo challenge. Det är Sanna, som dirigerar gruppen genom att ge oss ett ord varje vecka att tolka med bild och text. Denna vecka är ordet BAKELSE. Fler deltagare hittar man på Sannas hemsida.
Wien är min favoritstad. Den har en sådan härlig kombination av historia, kultur och nöjen. Ett besök på Café Central är ett måste! Massor av bakelser att välja på.

Hallonmakaron

Gartenfest

En bra film

Jag brukar gå på bio en eller två gånger per år. En av mina tidigare arbetskamrater och jag brukar gå tillsammans  på Cinemateket i Filmhuset för att se någon klassisk eller udda film.
För några veckor sedan var det dags igen, men nu tyckte vi att vi skulle ta oss ner på stan för att se en "vanlig" film. Det blev Nothing like a dame.

Det är en dokumentär med Judi Dench, Maggie Smith, Joan Plowright och Eileen Atkins, fyra äldre, engelska skådespelerskor som berättar om sina liv, sina familjer, sina karriärer och sin vänskap.
Det var en underbar film med både djup och finess. Är man det minsta intresserad av filmhistoria, bör man definitivt se den.
Jag blev så betagen att jag gick till biblioteket och lånade en film, Tea for Mussolini, som tre av dem medverkar i. Den filmen, som är gjord för flera år sedan, är en sorglustig historia och tyvärr litet rörig, men klart sevärd.

Den fjärde skådespelerskan Eileen Atkins har jag inte någon större kännedom om, men hon finns med i Netflixserien The crown. Jag tror att hon spelar Drottning Elisabeths mormor.
En reflexion jag gjorde  i samband med biobesöket. Vi gick alltså på en eftermiddagsföreställning och publiken bestod av kanske 20 stycken kulturtanter. Hur kan det bära sig? Filmen går fortfarande, i alla fall i Stockholm.
Bilderna är från nätet.