Boktips: Färskt vatten till blommorna av Valérie Perrin

Valérie Perrin är en helt ny bekantskap för mig.
Hon är en fransk författare och journalist född 1967. Hon fick sitt stora genombrott med romanen Färskt vatten till blommorna. Den har fått flera priser i Frankrike.
Det är inte ofta jag fastnar för en roman numera, men denna trollband mig från början till slut. 
Boken handlar om Violette Toussaint, som lever ett ensamt och stillsamt liv som kyrkogårdsvaktmästare. En dag får hon besök av en poliskommissarie med ett ovanligt ärende. Så rullas en fantastisk historia upp och vi får veta mer om Violettes tidigare liv. Boken innehåller flera berättelser som vävs samman med varandra.
Kritiken av denna bok har varit mycket blandad. De flesta tycker att boken är strålande, men jag har också läst en recension, som totalsågade den! Tja, visst är det många klichéer, men det är ju bara en berättelse... 

Soppkonsert och annat spännande på Stockholms konserthus

Det är väldigt berikande att då och då komma iväg och lyssna på en klassisk konsert live. 
Jag har ofta hört talas om soppkonserter, men aldrig lyckats komma iväg på någon. Nu äntligen har det blivit av!
Programmet bestod av Tre kompositioner för violin och piano samt Valse-caprice för piano av Amy Beach. Därefter spelades Sonat nr 3 d-moll för violin och piano av Johannes Brahms. 
Brahms känner vi väl redan till, men Amy Beach kräver en närmare presentation. Hon levde 1867 till 1944 och kan sägas ha varit en pionjär i sitt hemland USA. Hon var till exempel den första kvinnliga amerikanska tonsättaren, som skrev stor orkestermusik.
Solisterna vid denna konsert var Amus Kerstin Andersson och Bengt-Åke Lundin.
Vad är det nu för vits med soppkonsert eller för den delen soppteater? Jo, jag tror att tanken är att yrkesarbetande skall kunna slinka iväg på lunchrasten och få lyssna på musik eller se teater och kombinera detta med en lätt måltid bestående av soppa och smörgås.
Konserten var endast 45 minuter lång och framfördes i Grünewaldsalen i Stockholms konserthus. Hur det gick med soppan? Tyvärr var matplatserna på parkett fullbokade, så jag fick nöja mig med lyssnarplats på balkongen. 
Inte kan det ha varit många yrkesarbetande på denna konsert! Jag gissar att åtminstone 90 % av publiken var över 60 år.

Soppkonsert i Grünewaldsalen

Lämpligt nog erbjöd Konserthuset denna dag även en visning av huset, dess arkitektur och konst. Jag hängde på!
Konserthuset i Stockholm är ett av Sveriges största arkitektoniska mästerverk. Det skapades av arkitekten Ivar Tengbom och invigdes 1926. Huset byggdes för att ge en hemmascen åt nuvarande Kungliga Filharmonikerna och vara en arena för bland annat utdelningen av Nobelpriset.
Huset är ett av Stockholms bästa exempel på nyklassicism.
Vi vandrade runt i huset med en guide. Det är en imponerande skara konstnärer, som har varit inblandade för att inreda denna vackra byggnad. Hör bara här: Einar Forseth, Elsa Gullberg, Carl Milles, Simon Gate, Edward Hald, Ansgar Almqvist, Carl Malmsten och Ewald Dahlskog. Allt man ser är inte ursprungligt. Huset har naturligtvis renoverats vid ett antal tillfällen.

Stockholms konserthus har ett digert programutbud, inte bara för vuxna, utan även för barn och ungdom. Några dagar innan mitt besök på soppkonserten, var jag tillsammans med mina yngsta barnbarn på en aktivitet som heter Så funkar en orkester. Här fick barnen lära sig mer om hur en stor symfoniorkester fungerar. Barnen fick också möjlighet att lära sig mer om de olika instrumenten och prova att dirigera. 
Båda mina barnbarn spelar själva instrument - Artur 9 år spelar tuba och Ralf 7 år spelar fiol. 

Ralf får pröva att spela oboe

Barnen får öva sig att dirigera.

Mimmi Gustafsson, porträttfotograf

Den 8 mars är det Internationella kvinnodagen.
Jag tycker att det är roligt att försöka hitta någon intressant kvinna att skriva om här på bloggen just i samband med den dagen.
I höstas besökte jag Stockholms stadsmuseum. Där hittade jag några uppgifter om en kvinnlig fotograf, som jag aldrig tidigare hört talas om. Jag blev naturligtvis litet nyfiken och ville veta mer om henne.

Mimmi Gustafsson. Bilden kommer från Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.

Porträttfotografen Mimmi Gustafsson var verksam i Stockholm åren 1890-1930. På museet finns nästan 8400 av hennes glasnegativ bevarade, vilket är museets största samling av en enskild kvinnlig fotograf. En del av negativen har blivit digitaliserade och är sökbara via Digitala Stadsmuseet. I databasen Porträttfynd finns ytterligare några hundra av hennes färdiga ateljéporträtt.

Mimmi Gustafsson föddes 1862 i Uppsala. Hon var född utom äktenskapet och hamnade hos en fosterfamilj i Stockholm. Hon utbildade sig så småningom till fotograf. 1888 startade hon en fotoateljé på Götgatan 3 i Stockholm.
1891 gifte hon sig och under några år drev hon och hennes man gemensamt flera fotoateljéer. Paret gick senare skilda vägar, men Mimmi fortsatte med sin verksamhet. Porträttfotografering hade blivit väldigt populärt och Mimmi var mycket eftersökt som fotograf. Den rymliga ateljén på Götgatan 3 längst upp i huset, hade stora takfönster mot norr. Som bakgrunder fanns både inomhusmiljöer som passade ihop med eleganta bord och klädda stolar och utomhusmotiv som skogspartier och ängsutsikter, kompletterade med konstgjorda träd, stubbar och till och med en gräsmatta.
Då verksamheten lades ner 1930 blev negativen kvar och hittades sedan av en slump 1984 i ett skåp på vinden. De lämnades sedan över som gåva till Stadsmuseet. 
Mimmi Gustafssons skicklighet som porträttfotograf visar sig främst i den lyhördhet med vilken hon verkar ha närmat sig sina kunder. 

Dessa uppgifter har jag tagit ur en artikel, skriven av Ann-Sofi Forsmark och publicerad i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon. 

Här kommer några av Mimmi Gustafssons fotografier, som jag laddat ner från Stockholms stadsmuseum.