Döstädning

Döstädning är något, som de flesta av oss äldre bör ta itu med. Själv hör jag inte till den typen av människor som samlar på mig alltför mycket. Jag är rätt duktig på att slänga. Ändå har jag vid några tillfällen varit tvungen att gå igenom en del saker mer systematiskt. På så sätt har det blivit lättare att sortera och eventuellt gallra.

1. Pappersfotografier.
De flesta är naturligtvis  inklistrade i album och några är placerade i fotoramar. Övriga gick jag igenom och kastade sådana som föreställde helt okända personer och platser. På de bilder jag sparade skev jag på baksidan vad de föreställde och vilket årtal bilden togs. Sorterade så gott det gick i mappar märkta Barnen, Släktingar osv. En del av mina digitala bilder har jag gjort till fotoböcker i pappersformat. Se även längst ner i inlägget, där det finns en länk om att städa i sitt digitala arkiv.

2. Diabilder.
Några kastades och resten lades in på ett USB-minne. Det fick jag hjälp med av ett företag, som heter BGA video. De har butiker på flera håll i landet.

3. En gammal smalfilm
 Lades över till DVD. Det var roligt att få se den efter alla år.

4. Urklipp och gamla dokument. 
Sorterades och lades i olika märkta mappar.

5. Tavlor och andra konstföremål
På mina tavlor har jag klistrat fast ett papper på baksidan med uppgifter om konstnär och varifrån tavlan kommer. Proveniens som det heter.

6. Grammofonskivor
Jag har slängt alla gamla vinylskivor. Har däremot sparat några 78-varvare. Märkligt att just dessa blivit kvar när så mycket annat försvunnit.

7. Böcker
Böcker är ett känsligt ämne. Jag köper mycket sällan böcker numera. Jag lånar det mesta. Mycket av det jag hade i bokhyllan var gammalt. Jag var brutal och rensade ut fem hyllmeter. Därefter gick jag in på antikvariat.net och kollade tillgången och tog undan några, som kanske kunde säljas. Därefter gjorde jag en förfrågan hos ett antikvariat. De tackade nej. Det blev till att gå till återvinningen med samtliga böcker.

Ja, sedan finns det naturligtvis mycket annat att gå igenom. Det vet man bäst själv. Alla pärmar fyllda med papper till exempel... Puh!

Tidskriften Senioren har en artikel om Margareta Magnusson, som har givit ut en bok om döstädning  https://www.senioren.se/leva-uppleva/hall-koll-pa-grejerna/

En artikel om att döstäda i sitt digitala arkiv i DN https://www.dn.se/insidan/sa-kan-du-sjalv-borja-dostada-ditt-liv/

Januaribilder

I väntan på vaccinet fortsätter hunden och jag att ta våra promenader. Har man hund, så måste man ut i alla väder. Det blir inte så långa promenader nu, särskilt inte om det är kallt och halt. Men snön lyser upp och det finns en del att titta på.
Bilden här ovan hade jag kvar i datorn sedan tidigare. Själva bilden är min egen, men den animerade snön skapades i ett bildprogram.
Torsviksparken, som ligger alldeles bredvid min bostad används året om. I parken finns en liten damm, där vattnet fryser till is på vintern. Skridskoåkarna har kul och riskerar inte att drunkna om isen skulle brista.
Vill man inte åka skridskor kan man alltid göra en snögubbe med hår av kvistar.
Högen med uttjänta julgranar växer. Själv använder jag sedan många år plastgran. Senaste åren nöjer jag mig med att bara använda toppdelen, som jag placerar i en kruka och pyntar med en liten ljusslinga.

Porslinshundar

Boxerhanne i porslin tillverkad av Hutchenreuther ca 1958

Jag har alltid tyckt mycket om hundar. Som barn hade jag en egen hund och då började jag också samla på hundar i porslin. Det har inte precis varit något idogt samlande. Det är först nu på äldre dar, som jag gjort några enstaka kompletteringar.
Här ovan visar jag den som jag tycker är allra vackrast. Den är oerhört välgjord. Man till och med skönjer revbenen under hundens päls, även om det kanske inte syns på bilden.
Den är tillverkad på en fabrik med namnet Hutchenreuther. Denna fabrik grundades i staden Selb i södra Tyskland i mitten av 1800-talet av en man som hette Lorenz Hutchenreuther. Där tillverkades bordsservis, som var mycket populär. Många konstnärer knöts till fabriken för att utveckla former och dekor. Även bildhuggare knöts senare till fabriken för att skapa djurfigurer. Mest typiska är de helvita figurinerna med gulddekor. En del var också målade. År 2000 övertogs tillverkningen och firmanamnet av Rosenthal.
Rosenthal är en välkänd konstindustri. Företaget grundades 1879 i staden Selb i södra Tyskland av Philipp Rosenthal. Han ritade själv de första stora serviserna. Företagets tillverkning täcker flera sidor av modern porslinsfabrikation från servis- och prydnadsgods till porslin för olika industriella ändamål samt jultallrikar. 

Porslinshund tillverkad av Rosenthal 1964

Porslinshund tillverkad av Rosenthal ca 1960

Jag har också tre porslinshundar, som jag inte vet varifrån de kommer. En av dem saknar stämpel, två av dem har visserligen stämplar, men ingen närmare uppgift om tillverkare. Trots ihärdigt letande i Vingedals bok om porslinsmärken, hittar jag inte dessa stämplar i boken.

Då jag besökte Wien för några år sedan köpte jag en liten hund i Augartenporslin. Det är en wiensk porslinsfabrik med rötter från 1700-talet.

Nyår

Nyårsafton är liksom julafton en av årets stora festdagar. Förr i världen var det vanligare att man gav varandra nyårsgåvor än julklappar. Ville man veta något om framtiden så var det i samband med nyårshelgen. Man trodde att det som hände på det nya årets första dag skulle upprepas under resten av året och vissa saker hade en speciell betydelse. Om den första besökaren var en man betydde det att året skulle bli lyckosamt, men var den första besökaren en kvinna betydde det olycka. På en del håll trodde man i stället att en kvinna bringade lycka till gårdens kvinnor och en man till manfolket.
Detta läser jag i boken Trevlig helg sammanställd av Margareta Schildt.

Om nyårslöftets historia har jag tidigare skrivit på min blogg. Här är ett klipp ur boken Tio i tolv:
Länge rådde det en väldig oordning i tideräkningen i Västeuropa. Först på 1750-talet blev den gregorianska kalendern slutlig norm.
När man väl var överens om när det nya året skulle börja, blev det också inledningen till ett mer samordnat nyårsfirande. I Sverige var det till en början förlagt till nyårsdagen.
När en gemensam klocktid infördes i hela Sverige år 1878 började vår fascination för tolvslaget, som markerade slutet på ett år och början på nästa.
Under historien har det funnits olika riter och traditioner kring nyårsfirandet. Men löften av en mer sekulär karaktär har förekommit i ungefär 200 år.
I en Bostontidning från 1823 finns ett av de tidigaste tryckta exemplen på "New Year`s resolution".
En del menar att den skotska författaren Anne Halkett skrev ned några nyårslöften i sin dagbok den 2 januari 1671.
Nyårslöften blev en mer allmän vana i Sverige på 1940-talet.

En sak är dock helt säkert- pissåret 2020 vill vi inte ha tillbaka!

Det gäller att klockorna går rätt denna helg. Jag läste nyligen i DN att Linderoths kalenderur på Norrmalmstorg har stannat. Hoppas att det är lagat nu. Jag har inte haft möjlighet att åka in till stan för att kontrollera. Den vackra klockan på bilden heter Ankeruhr och finns i Wien.
Jag önskar alla mina läsare ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Gem weekly photo challenge - STJÄRNA

Jag deltar i en bloggrupp, som heter Gems weekly photo challenge. Det är Susanne, som dirigerar gruppen genom att ge oss ett ord varje vecka att tolka med bild och text. Under detta år har orden  varit homonymer, dvs ord som stavas och uttalas lika, men kan ha olika betydelser. Årets sista ord är STJÄRNA. Fler deltagare hittar du på Susannes hemsida.

Venus är en planet, som brukar kallas morgonstjärnan eller aftonstjärnan, eftersom den syns bäst tidigt på morgonen och sent på kvällen. Jag lyckades med min enkla kompaktkamera ta en bild av den, vid ett av de de tillfällen den visade sig.

Sedan kommer jag att tänka på filmstjärnor, men det finns ju så många , så det är svårt att välja. Jag väljer Greta Garbo.

Den tredje bilden är ett litet arrangemang. Jag höll upp en julstjärneblomma bredvid min adventsstjärna, då jag tog bilden.
Med denna bild ber jag att få önska alla i gruppen och alla övriga läsare en riktigt GOD JUL!

Hem till byn

 

Den 17 september 1971 var en märkesdag i svensk television. Då inleddes visningen av det som skulle bli den mest långlivade tv-serien i svensk tv-historia, tillika ett historiskt, sociologiskt och kulturellt dokument över det nutida Sverige, som skulle sträcka sig ända till 2006, nämligen serien Hem till byn. Som mest nådde den en publik på 76% av den totala tv-befolkningen.
Bakgrunden var den utveckling, som hade skett inom svenskt jordbruk under efterkrigstiden. Serien speglar utvecklingen av hela vårt samhälle från landsbygds- till industrisamhälle och i förlängningen till tjänstesamhälle.
Serien vill visa vad politiken och samhällsutvecklingen faktiskt gör med människorna och den lilla del av världen de lever i. Manus skrevs av Bengt Bratt.

Bengt Bratt i Ödenäs

Att serien blev så populär antas bero på en stor igenkänningsfaktor.
De senare delarna samlade dock inte riktigt lika stor publik. Man hade nu fått konkurrens från kommersiella tv-kanaler.
(Ovanstående faktauppgifter har jag tagit från kapitlet Kartan och historien - Hem till byn 1971-2006, som finns i boken Svensk television - en mediehistoria. 2008)

Jag ingick inte i den stora tv-publik, som på 1970-talet bänkade sig för att titta på Hem till byn.  Under detta årtionde var jag yrkesarbetande småbarnsmamma och hade väldigt litet tid att titta på tv. Sedan är det möjligt att jag helt enkelt inte var intresserad. Så småningom kom det fler säsonger, men det var inte heller då aktuellt för mig att titta på serien. Den har också visats i repris på tider som inte passat mig.
För att ta skadan igen, när jag nu som pensionär har all tid i världen, gick jag in på Svtplay och bestämde mig för att i alla fall försöka se några avsnitt. Litet segt var det i början, men snart var jag fast. Alla åtta säsongerna finns på Svtplay. 
Jag tyckte mycket om serien, även om jag ibland tyckte att den kändes litet splittrad. Det blir ju också litet märkligt med de stora hoppen i tid, samtidigt som det känns väldigt autentiskt med skådespelarna som åldras naturligt. Det var intressant att följa de olika familjernas öden. Många fina porträtt av starka kvinnor! 

Kerstin Tidelius och Ingrid Ryning

Julpyssel

Denna jul blir ju inte allt som vanligt. En del får fira julen med bara några få, en del kanske får fira helt ensam. Hur som helst blir det en del förberedelser. Det skall pyntas, julklappar skall inhandlas, hälsningar skall skickas och naturligtvis skall det lagas julmat.
Själv slog jag på stort och inledde julförberedelserna med att inhandla Scouternas adventskalender. Det är mycket länge sedan jag hade en adventskalender.
På baksidan av kalendern står att läsa att konstnärinnan Aina Stenberg - MasOlle under åren 1934-64 varje år tecknade en adventskalender åt Sveriges Flickors Scoutförbund, som idag heter Scouterna. Årets kalender är ett nytryck av kalendern från 1959.

I år har jag tagit mig tid att göra egna julkort. Jag fick syn på en film på Youtube och blev riktigt sugen. Där visade en kvinna hur man kan göra enkla julkort med akvarellfärger. Jag har ju tidigare försökt lära mig att måla akvarell och hade tur nog mina gamla färglådor kvar. Resultatet blev sisådär. Nu är det ju så att man skickar inte så många julkort längre och de som får några från mig, har säkert överseende...
Det med julgranen skall jag göra fler av. Akvarellfärger gör sig bäst om de får flyta ut litet.  
Jag lägger inte in någon länk till filmen. Sök på Emma Lefebvre, så bör du få upp hennes filmer.

Det är ju ingen nyhet att det finns massor att hämta på Youtube. Även om ni bara blir två personer vid julmiddagen, kan ni väl duka vackert? Jag hittade ett tips på hur man viker servetter och gör bordsdekorationer. Rosen jag visar på bilden är gjord av en tunn kaffeservett och placerad ovanpå en större matservett.
Inte heller här lägger jag upp någon länk. Sök på napkin folding rose. 

Nu under hösten  har jag förfärdigat min andra fotobok. Den innehåller mest familjebilder. Det som är extra trevligt är, att man inte bara får fotoboken tryckt, utan att man också får en länk till en digital utgåva, som man kan skicka per mejl till dem man tror kan vara intresserade.
Jag har i ett tidigare inlägg berättat om den fotobok jag gjort med ett urval resebilder.
http://pensionarenpaon.blogspot.com/2020/02/att-gora-en-fotobok.html

Nu är det dags att gå och baka pepparkakor! Jag har ett recept på enkla pepparkakor, som inte behöver kavlas.http://pensionarenpaon.blogspot.com/2011/11/annorlunda-pepparkakor.html
Lycka till!

Gems weekly photo challenge - ÅKER

Jag deltar i en bloggrupp, som heter Gems weekly photo challenge. Det är Susanne, som dirigerar gruppen genom att ge oss ett ord varje vecka att tolka med bild och text. Under detta år är orden  homonymer, dvs ord som stavas och uttalas lika, men kan ha olika betydelser. Denna vecka är ordet ÅKER. Fler deltagare hittar du på Susannes hemsida.
Ordet åker ger min behagliga associationer. Jag tänker på det svenska landskapet med skogar, sjöar, ängar och åkrar.
Vid flera tillfällen hyrde jag en stuga på en ö i Stockholms skärgård. På denna ö fanns det ett omfattande lantbruk. Hunden och jag tog långa promenader i det vackra landskapet och jag tog massor av bilder. 

Att få ge sig iväg och åka någonstans kan också vara trevligt. På den första bilden är det jag själv som åker tåg med Rätischer Bahn i Schweiz.
På den andra bilden är det några som åker båt på Djurgårdsbrunnskanalen. Det ryker ordentligt från båten.

Samlande

På URplay finns några intressanta föreläsningar från Nationalmuseum.
En av dem handlar om samlande. Ja, det är väl något vi alla känner igen! Vem har inte som barn samlat på apelsinmärken (omslag i silkespapper, som låg runt en del apelsiner förr i tiden), bokmärken och filmisar? Som vuxen kan man sedan fortsätta samla på frimärken och äggkoppar. För en del människor blir det mer exklusiva saker som konstföremål, till exempel.

Då börjar vi närma oss det som föreläsningen handlade om nämligen den typ av samlade som kom på modet under 1500-talet och sedan fortsatte långt fram i tiden. Då kunde mer välbeställda människor samla på saker av olika kategorier: naturalier, konstföremål och föremål från olika vetenskaper. Man ansåg att dessa föremål behövdes för att förstå världen, ge kunskap och att det naturligtvis var statusfyllt att ha dessa föremål. Man skapade ett eget litet universum.

Chamber of Art and Curiosities. Målad av Frans Francken d y 1636.

Så småningom blev det populärt att skaffa sig så kallade kuriosakabinett. Det är fina skåp, som man fyllde med sina exklusiva föremål. På Nationalmuseum i Stockholm finns två kabinettskåp. Jag hade hoppats kunna gå dit och fotografera dem själv, men museet är tillfälligt stängt, så jag använder bilder från deras hemsida.

Kabinettskåp. Okänd fransk konstnär. Utfört 1620-1650. Foto: Linn Ahlgren/Nationalmuseum

Kabinettskåp utfört ca 1650 av okänd flamländsk konstnär. Foto: Per-Åke Persson/Nationalmuseum

På 1800-talet tog museerna över och många föremål blev tillgängliga för allmänheten. På Nationalmuseum finns en speciell barnutställning, som heter Villa Curiosa. Den är delvis uppbyggd med inspiration av ett kuriosakabinett.
Om jag samlar på något själv? Jodå, jag har ända sedan barndomen samlat på porslinshundar. Ja, några är faktiskt i keramik, en är i glas och så är det en snushund i trä. Nu är det fullt på hyllan, så jag tror inte det blir fler.

Nils Poppe

Jag är litet svag för gamla svenska filmer. En del är tyvärr så urusla att man inte står ut att se dem till slutet, men en del är riktigt roliga. Till dem hör flera av de filmer Nils Poppe medverkar i. Han är en av mina favoritskådespelare.
Nu äntligen har jag kommit mig för, att läsa en biografi om honom. Boken heter Poppe i ljus och mörker och är skriven av Gaby Wighardt. Den gavs ut 1998. 

Det är en mycket fyndig titel på boken, eftersom den ger ett mycket nyanserat porträtt av Nils Poppe. Han hade ju ett mörker inom sig, som aldrig försvann på grund av ett stort trauma i barndomen. Men det fanns också mycket ljus i hans liv. Stora framgångar som skådespelare både på scen och på film. För all del, några floppar också.
Boken innehåller en förteckning på alla Poppes pjäser och filmer.
Nils Poppe blev 92 år. Många av hans filmer visas i bland på SVT och går också att få tag på, på annat sätt.
Själv följde jag upp läsningen av boken genom att strömma Blåjackor på cineasterna.com. En fantastisk film där han spelar mot Annalisa Ericson. Kanske Sveriges första operettfilm. Några av dansscenerna har gått till filmhistorien.
Jag blev också väldigt sugen på att få se några av hans föreställningar på Fredriksdalsteatern. Det visade det sig att åtminstone tre av dem finns i Öppet arkiv, nämligen Min syster och jag, Två man om en änka samt Oskulden från Mölle.

Då har jag något att se fram emot när vintermörkret sänker sig.
 

Gems weekly photo challenge - LABB

Jag deltar i en bloggrupp, som heter Gems weekly photo challenge. Det är Susanne, som dirigerar gruppen genom att ge oss ett ord varje vecka att tolka med bild och text. Under detta år är orden  homonymer, dvs ord som stavas och uttalas lika, men kan ha olika betydelser. Denna vecka är ordet LABB. Fler deltagare hittar du på Susannes hemsida.

Denna vecka är det extra roligt eftersom ordet labb har så många olika betydelser.
Först av allt laboratorium, som ju i dagligt tal brukar kallas labb. En mycket aktuell arbetsplats, då många av våra laboratorier säkert har haft fullt upp den senaste tiden med att analysera prover från människor, som misstänks ha covid-19. Likaså tester som skall visa på eventuella antikroppar.

Bild från nätet

En labb är en fågel, som tillhör familjen måsfåglar. Den består av sju arter och förekommer på norra halvklotet, i Norra Atlanten, i Antarktis och i Sydamerika. Arten labb blir 41-46 cm lång och har de två mellersta stjärtpennorna något förlängda och spetsiga. I Sverige häckar den mest i skärgården på öst- och västkusten (NE).

Bild från nätet

Labb kan betyda djurfot eller tass. Man säger att en björn har stora labbar. I överförd betydelse använder man det även om människohänder och framför allt stora händer. För att få med en egenproducerad bild  lägger jag in ett foto av min vänsterhand även om den inte är speciellt stor. För att göra det litet tjusigare, satte jag på mig min favoritring.