Gems weekly photo challenge - GODIS

Bilderna är tagna i en närliggande lösgodisbutik. Läskigast tyckte jag det var med MORMORS LÖSTÄNDER!
Av alla dessa sorter som erbjuds, är det endast sjöfrukterna, som jag själv kan tänka mig att äta.

Jag deltar i en bloggrupp, som heter Gems weekly photo challenge. Det är Sanna som dirigerar den gruppen genom att ge oss ett ord varje vecka att tolka med bild och text. Fler deltagare hittar man på Sannas hemsida. Denna vecka är det ordet GODIS.

Gems weekly photo challenge - KONST

Förra veckan besökte jag en intressant utställning på Waldemarsudde. Den heter Form och färg - André Lhote och svensk kubism. Jag tog några bilder.

André Lhote Eloge till geometrin

Georg Pauli Badande ynglingar

Gösta Adrian-Nilsson Stockholm från ateljén

Lars Gynning Mon jardin (väv)

Olle Baertling Paris

Siri Derkert Nature morte

Torsten Jovinge Felicité Menton

Jag deltar i en grupp, som heter Gems weekly photo challenge. Det är Sanna, som dirigerar den gruppen genom att ge oss ett ord att tolka med bild och text. Denna vecka är ordet KONST. För att se övriga bidrag, gå in på Sannas hemsida.

Gems weekly photo challenge - TEXT

På runstenen står: Kore och Ingjald... efter Björn, sin fader. Gud hjälpe...

Skylt på Ordmuseet, Elfviks gård på Lidingö

Detta museum har jag berättat om i ett tidigare inlägg. 

Jag deltar i en bloggrupp, som heter Gems weekly photo challenge. Det är Sanna som dirigerar den gruppen genom att ge oss ett ord varje vecka att tolka med bild och text. Fler deltagare hittar man på Sannas hemsida. Denna vecka är det ordet TEXT.

Gems weekly photo challenge - I VÄSKAN

Jag deltar i en bloggrupp, som heter Gems weekly photo challenge. Det är Sanna som dirigerar den gruppen genom att ge oss ett ord varje vecka att tolka med bild och text. Fler deltagare hittar man på Sannas hemsida. Denna vecka är orden I VÄSKAN.

Det finns vissa saker beträffande väskan och dess innehåll, som är viktiga för mig.

•  Väskan måste vara rymlig och ha axelrem
•  Väskan måste innehålla fack med blixtlås inuti. Jag har en gång drabbats av en ficktjuv. Den gången kom han tur nog bara åt min mobiltelefon, som låg ovanpå plånboken. Därför är jag numera noga med att hålla min plånbok är instängd i ett fack med blixtlås.
•  Väskan måste ha ett fack på framsidan. Då jag ofta åker kommunalt och ibland har hunden med mig, måste det vara lätt att komma åt Accesskortet.

Jag kör fortfarande med en gammal hederlig filofax. Tycker det verkar jättekrångligt att ha sina anteckningar i mobilens kalender. När man dessutom, som jag, en gång blivit av med sin mobil...
Om ni undrar vad det är längst ner till höger, så är det två kartor. En över Stockholm och en över Lidingö, min hemkommun. Ibland hittar man inte, trots att man bott i någon av dessa två städer hela sitt liv.
Några har kommenterat att jag har sådan ordning i min väska. Det beror dels på att jag naturligtvis passade på att städa innan bilderna skulle tas, men också på att alla småsaker såsom nycklar, läppstift o dyl ligger samlat i den lilla necessären.

Boktips: Kidnappningen av Anna Schulze

Nej, detta är inte en deckare utan en oerhört stark släktskildring!
Anna Schulze har skrivit en berättelse om sin far Ragnar, som drabbades mycket hårt i en vårdnadstvist på 1930-talet.
Författaren ger först en bakgrund genom att beskriva familjeförhållandena i början av 1900-talet. Hennes farmor, Daisy, föddes i en välbärgad familj och gifte sig så småningom med en officer. De fick två barn, Gunilla och Ragnar. Efter flera års slitningar i äktenskapet, gick paret skilda vägar. Det uppstod en vårdnadstvist om barnen, där många drabbades på olika sätt.
Annas farmor betraktades som olämplig vårdnadshavare. Hon kidnappar då den 10-årige sonen Ragnar och flyr utomlands med honom. De förblir försvunna i flera år.
Anna Schulze bygger sin berättelse på brev, dagböcker och rättegångsprotokoll, men lägger också till en del egna hypoteser om sådant som inte finns dokumenterat.
Hon gör det mycket fint och visar stor respekt för de inblandade i detta familjedrama.
Boken fick en strålande recension i DN.
Anna Schulze medverkar i TV-programmet Babel den 15 oktober.

Bergrummet - Stockholms nya leksaksmuseum

Bergrummet - Tidö Collection of Toys & Comics är ett nytt leksaksmuseum i Stockholm. Om det finns några föremål från det tidigare och numera nedlagda Leksaksmuseet framgår inte.

Det är  helt klart värt ett besök, även om jag personligen tycket att det är litet jobbigt med mörklagda museer. Montrarna skall lysa upp, det förstår jag, men det blir litet tröttsamt. Det lyste fint i dockskåpens fönster, men exteriören var nästan omöjlig att se. Information om de olika typerna av leksaker fanns på tjusiga displayer, men man saknade ofta information om varje enskilt föremål.  Knepigt kan jag förstå, eftersom det fanns så otroligt mycket.

Dockskor

Den här känner ni nog igen?

Dockassesoarer

Välgjord docka i papier-marché från 1860-talet

Moderna leksaker finns också

Dockskåpsinteriör

Dockskåpsinteriör

Dockskåpsinteriör

Tennsoldater

Ohhh, en sådan här hade jag när jag var liten!

Det fanns serietidningar också

Norra Djurgårdsstaden

Norra Djurgårdsstaden är ett nybyggt område i nordöstra Stockholm, som sträcker sig från Husarviken i norr till Loudden i söder. Området gränsar till Hjorthagen, en gammal stadsdel där ett gasverk tidigare låg.
Eftersom jag bor tvärs över vattnet har jag kunnat följa detta områdes framväxt. Jag passerar också igenom området, när jag ibland tar buss från stan till Ropsten.
Några gånger under sommaren har jag stannat till och gått runt i området och tagit litet bilder. Jag tycker att det är ett otroligt tjusigt område. Vilken spännande arkitektur! Området är fortfarande under utbyggnad.
Jag skulle mycket väl tänka mig att bo där. Nära till naturen, nära till vatten och nära till Stockholms city. Men priserna för lägenheterna är skyhöga.

Invigning av Jeppe Heins vattenkonstverk

Brygga vid Husarviken. I fonden skymtar Norra Djurgårdens natur

Solrosorna kämpar på trots byggkranar

Massor av bänkar på Storängstorget. I fonden skymtar gasklockan i plåt, ett riktigt landmärke. Den kommer att rivas.

Innergård

Bobergs gasklockor och flera andra industribyggnader i samma stil blir kvar och skall bland annat användas till kulturverksamhet.

Gröna Lund

 Jag älskade att gå på Gröna Lund, då jag var barn. Bilden nedan föreställer mina föräldrar och mig själv och är tagen 1955 på Tivoli, som det kallades då. Bilden är förmodligen tagen av min äldre bror.
Några besök blev det med de egna barnen på 1980-talet och något besök har det också blivit på 2000-talet med både barn och barnbarn.

Denna sommar gick jag runt helt på egen hand en tidig eftermiddag bara för att fotografera.
Mycket är förändrat. Det finns många fler aktiviteter och man skulle nästan inte kunna orientera sig om inte Spanska trappan fanns. Jag riktade in mig på sådana aktiviteter, som kan anses klassiska. En del har försvunnit eller brunnit ner, en del har återuppstått, ibland i annan skepnad. När jag skriver åldern under bilden innebär det inte att alla delar är ursprungliga. Man måste naturligtvis renovera ibland.

Cirkuskarusellen, 100 år gammal.

Dansbanan från 1942

Lilla pariserhjulet, 80 år gammalt

Lustiga huset från 1927. En gång nedbrunnet och sedan återuppbyggt.

Kättingflygaren. En liknande fanns redan på 1920-talet.

Så här ser radiobilarna ut idag. De första kom 1927.

Missa inte de fina glasmålningarna av Armand Rossander som finns på Tyrols fasad!

Installationen Under av Charlotte Gyllenhammar

Med anledning av min kurs i konsthistoria har jag tittat litet närmare på några offentliga konstverk här i Stockholm.
Installationen Under av Charlotte Gyllenhammar är från 2006. Det är en skulptural gestaltning i brons, fotografi; emulsion på akrylglas. Den är placerad i Försvarshögskolans och Utrikespolitiska institutets gemensamma entréhall.
Charlotte Gyllenhammar är född 1963.
I inledningen till biografin över Gyllenhammar, utgiven 2004, skriver Håkan Nilsson (bl a konstkritiker på DN) följande:

Charlotte Gyllenhammar vänder gärna på våra mest invanda begrepp: redan 1993 hade hon hunnit rekonstruera resultatet av en sprängd resväska, låtit hänga en ek upp och ner utanför Åhléns varuhus i Stockholm och ställt ut en replik av sin egen ateljé i Carl Milles ateljé. Sedan dess har hon arbetat med installationer, med video och film och med olika rumsliga gestaltningar. Men det finns något som binder samman hennes mycket olikartade verk, som gör att det är svårt att förbli oberörd inför dem. Det vilar en påträngande obehaglig känsla över dem som på en gång är uppfordrande och intressant. Det är samtidigt en känsla som är svår att komma åt.

Så kände jag också, då jag första gången såg denna installation, som består av ett antal barn, som ligger i en ring. Ett barn står på knä och tittar upp mot en kupol. Installationen visar sig ha ytterligare en del, som befinner sig bakom en glasvägg litet längre bort. Tur att jag hade min son, som arbetar i huset, som guide, annars hade jag nog missat den delen. Gyllenhammar bjuder in mig till den ena delen av installationen, men stänger mig ute från den andra. Eller är det tvärtom? 

Varför finns installationen just i entréhallen till dessa myndigheter?  Barn är ett ofta återkommande tema hos Gyllenhammar. Denna installation  består av skulpturer av de mest sårbara och utsatta  – barnen. De som arbetar i detta hus blir påminda om det, likaså deras besökare! Titeln Under är tvetydig.
Jag känner mig verkligen berörd av installationen, men också konfunderad. Den inger mig en känsla av oro, ja sorg.  Barnen är ju helt övergivna och ser rädda eller ledsna ut. Ett av barnen står på knä och tittar upp på kupolen. Hoppas kanske på hjälp? Barnen innanför glasväggen verkar dock litet mer aktiva. Den ena åker faktiskt pulka! Intressant är att notera, att den delen av installationen är under bar himmel vilket betyder att det kan komma in snö där på vintern. Genast litet mer hoppfullt!
Jag vet att Gyllenhammar tidigare berört krig, katastrofer och terrorhot i sin konst. Det gör hon  här också. Tyvärr ständigt aktuella ämnen.
På nätet hittar jag på Statens konstråds hemsida  en analys, skriven av Håkan Nilsson, som ger mig en del stöd i mina funderingar. Där står bl a ”Gyllenhammars installation vägrar vara ”bara” en utsmyckning. Den ställer betraktaren inför frågor som bär på enorma anspråk om ansvar och deltagande. Men det sker inte genom pekpinnar eller förmaningar. De anonyma barnen för frågan till ett personligt och vardagligt plan. Storpolitikens konsekvenser sker på individens nivå.”