Installationen Under av Charlotte Gyllenhammar

Med anledning av min kurs i konsthistoria har jag tittat litet närmare på några offentliga konstverk här i Stockholm.
Installationen Under av Charlotte Gyllenhammar är från 2006. Det är en skulptural gestaltning i brons, fotografi; emulsion på akrylglas. Den är placerad i Försvarshögskolans och Utrikespolitiska institutets gemensamma entréhall.
Charlotte Gyllenhammar är född 1963.
I inledningen till biografin över Gyllenhammar, utgiven 2004, skriver Håkan Nilsson (bl a konstkritiker på DN) följande:

Charlotte Gyllenhammar vänder gärna på våra mest invanda begrepp: redan 1993 hade hon hunnit rekonstruera resultatet av en sprängd resväska, låtit hänga en ek upp och ner utanför Åhléns varuhus i Stockholm och ställt ut en replik av sin egen ateljé i Carl Milles ateljé. Sedan dess har hon arbetat med installationer, med video och film och med olika rumsliga gestaltningar. Men det finns något som binder samman hennes mycket olikartade verk, som gör att det är svårt att förbli oberörd inför dem. Det vilar en påträngande obehaglig känsla över dem som på en gång är uppfordrande och intressant. Det är samtidigt en känsla som är svår att komma åt.

Så kände jag också, då jag första gången såg denna installation, som består av ett antal barn, som ligger i en ring. Ett barn står på knä och tittar upp mot en kupol. Installationen visar sig ha ytterligare en del, som befinner sig bakom en glasvägg litet längre bort. Tur att jag hade min son, som arbetar i huset, som guide, annars hade jag nog missat den delen. Gyllenhammar bjuder in mig till den ena delen av installationen, men stänger mig ute från den andra. Eller är det tvärtom? 

Varför finns installationen just i entréhallen till dessa myndigheter?  Barn är ett ofta återkommande tema hos Gyllenhammar. Denna installation  består av skulpturer av de mest sårbara och utsatta  – barnen. De som arbetar i detta hus blir påminda om det, likaså deras besökare! Titeln Under är tvetydig.
Jag känner mig verkligen berörd av installationen, men också konfunderad. Den inger mig en känsla av oro, ja sorg.  Barnen är ju helt övergivna och ser rädda eller ledsna ut. Ett av barnen står på knä och tittar upp på kupolen. Hoppas kanske på hjälp? Barnen innanför glasväggen verkar dock litet mer aktiva. Den ena åker faktiskt pulka! Intressant är att notera, att den delen av installationen är under bar himmel vilket betyder att det kan komma in snö där på vintern. Genast litet mer hoppfullt!
Jag vet att Gyllenhammar tidigare berört krig, katastrofer och terrorhot i sin konst. Det gör hon  här också. Tyvärr ständigt aktuella ämnen.
På nätet hittar jag på Statens konstråds hemsida  en analys, skriven av Håkan Nilsson, som ger mig en del stöd i mina funderingar. Där står bl a ”Gyllenhammars installation vägrar vara ”bara” en utsmyckning. Den ställer betraktaren inför frågor som bär på enorma anspråk om ansvar och deltagande. Men det sker inte genom pekpinnar eller förmaningar. De anonyma barnen för frågan till ett personligt och vardagligt plan. Storpolitikens konsekvenser sker på individens nivå.”