14 april 2011

Enslingen Johannes


Kommer ni ihåg radioprogrammen om enslingen Johannes? De sändes i flera avsnitt under 1975, men hade tydligen också förekommit i ett program som hette Kaskad redan under mitten av 1950-talet. Det var Gösta Bernhard (1910-1986), föreställande en radioreporter, som telefonintervjuvade enslingen Johannes på Johannesskäret, spelad av Stig Järrel (1910-1998).
Detta program ledde senare till en film. Både radioprogrammet och filmen förekommer med flera olika titlar: Enslingen på skäret, Enslingen Johannes och Enslingen Johannes på Johannesskäret. För att ytterligare förvirra det hela  finns det en bok av Emilie Flygare-Carlén med titel Enslingen på Johannisskäret utgiven 1846. Gösta Bernhard, som ju stod för manus, hämtade mycket riktigt namnet på sin radiopersonlighet från denna roman. Skillnaden är att Flygare-Carléns bok utspelar sig i den bohuslänska skärgården medan Gösta Bernhards ensling bor i Roslagen.
Radioprogrammet dök upp i mitt minne, då jag namngav min blogg. Jag kommer ihåg att jag tyckte att programmet var mycket roligt. Filmen såg jag aldrig och den blev tydligen en riktigt flopp.

7 april 2011

Akvarellmålning


Inför min pensionering bestämde jag mig för att försöka utveckla min kreativa sida, om jag nu har någon.  Hade varken ritat eller målat sedan skoltiden och tänkte att det kunde vara trevligt att börja utöva någon av dessa konstarter.
En sommarvecka besökte jag en folkhögskola som ordnade en prova-på-kurs. Man fick möjlighet att testa teckning, akrylmålning, oljemålning och akvarellmålning. Jag bestämde mig att fortsätta med akvarellmålning
eftersom jag tycker att det är så otroligt vackert. Målarskrin, penslar, akvarellblock och en del annat material införskaffades.
Då hösten kom anmälde jag mig till en kvällskurs, som jag sedan fortsatte på ända fram till min pensionering. Det gick väl inte så bra. Tyckte att det var trist att sitta och måla äpplen och vaser. Dessutom var jag för trött på kvällarna. Men jag gav inte upp, utan när jag väl hade slutat arbeta, började jag en kurs som var förlagd på dagtid. Dessutom med en annan lärare, som passade mig bättre. Hon instruerade mycket och lät oss leka litet och plötslig så började det hända saker. 

Ett av mina första försök

Att måla är som att meditera. Det är väldigt avkopplande. Dessutom tränar man sig att se. Resultatet är inte det viktigaste, även om jag måste erkänna att det är väldigt roligt då man tycker att något blivit bra. Akvarellmålning är inte så lätt som man tror. Färgerna lever ju sitt eget liv och resultatet kan bli en överraskning.

I höstas fortsatte jag ytterligare en kurs. Det är intressant att pröva olika lärare. De har olika kunskaper och erfarenheter. Vi fick arbeta mycket med färgernas sammansättningar och målade av olika motiv också från böcker och affischer.
Nu i vår känner jag att jag behöver arbeta mer på egen hand och har skaffat en bok som heter Akvarellmålning i tio steg skriven av Patricia Seligman. Jag återkommer kanske med fler rapporter om mina framsteg.

30 mars 2011

Matteuspassionen

Johann Sebastian Bach 1685-1750
Den här tiden på året, då vi närmar oss påsken, brukar Bachs Matteuspassion framföras i flera av våra kyrkor.  Det är ett oratorium som handlar om Jesu lidande och död.
Verket presenterades för första gången långfredagen år 1729.
För mig har det blivit en tradition att lyssna på Sveriges radios utsändning, men nu tyckte jag att det var på tiden att få uppleva Matteuspassionen "live" (om uttrycket tillåts). Jag var och lyssnade på ett framförande i Katarina kyrka i Stockholm förra veckan. Uppsättningen  liknade den som användes vid uruppförandet. Dubbla orkestrar, dubbla körer och tidstypiska instrument. Sångerna framfördes på tyska. Det var en enastående föreställning under ledning av Hans Vainikainen som dirigent.
Innehållet är ju tungt och sorgligt och musiken mycket gripande och känslosam. Jag tycker speciellt mycket om koralerna. Aldrig har en koraltext blivit tolkad musikaliskt med harmonier så fyllda av känslor som i finalen.
I Stockholm framförs Matteuspassionen närmast i Engelbrektskyrkan den 21 och 22 april.

22 mars 2011

Japan

Naturligtvis har jag berörts av den oerhörda katastrofen i Japan. Den är så enorm att man har svårt att föreställa sig omfattningen.
Jag har aldrig varit i Japan, men alltid fascinerats av landets kultur. Jag har vid några tillfällen haft kontakt med japaner.
I närheten där jag bodde som barn, bodde också en japansk diplomatfamilj. Dottern i familjen var i min ålder och hette Mieko. Vi lekte tillsammans vid flera tillfällen. Ingen av oss hade ännu lärt sig engelska och vi kunde naturligtvis inte varandras språk, men det gjorde inget. Vi hade väldigt roligt tillsammans ändå. Då hon skulle resa tillbaka till Japan, fick jag en present av henne, en liten japansk sagobok, som jag har kvar än idag.



Ja, boken har ett skräckinjagande omslag. Då man bläddrar sig igenom den kan man, tack vare illustrationerna, förstå vad den handlar om. En otäck varg, som jagar barnen genom skogen. De hittar ett hus att gömma sig i och då vargen försöker ta sig in i huset genom skorstenen, ramlar han rätt ner i elden...

För några år sedan var jag på en kurs i Dublin. Det var flera japaner, som deltog i kursen. En av dem gav mig denna lilla lapp, som minne. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad det skrivna betyder, men jag vill minnas att det var några visdomsord. Jag har försökt att översätta orden med hjälp av diverse lexikon på nätet, men inte lyckats. Kanske någon av mina läsare förstår japanska och kan hjälpa mig med en översättning?



Dessa minnen dök upp, eftersom jag nu tänker på mina gamla japanska vänner. Man kan bara hoppas att landet nu kan ta sig igenom detta förfärliga som hänt och sakta men säkert klarar en återuppbyggnad.
Jag har varit mycket imponerad av Svenska dagbladet och deras insiktsfulla rapportering om katastrofen, både i papperstidningen och i nätupplagan.
Den japanska författarinnan Yoko Tawada, som numera bor i Berlin, berättar i Svd att alla japanska barn får lära sig att de skall bevara lugnet vid naturkatastrofer. Hon hade, då hon fick höra om jordbävningen, ringt hem för att höra hur det var med familjen. Hennes tappre far verkade mest bekymrad över att boken han lovat skicka, hade blivit försenad, eftersom han inte kunnat ta sig till bokhandeln!
Hon berättar också om hur hon nu, då hon på TV kunnat se omfattningen av tsunamin, blivit överväldigad av rädsla.

17 mars 2011

Johann Nepomuk Hummel


Johann Nepomuk Hummel var en österrikisk pianist och tonsättare som levde 1778 - 1837. Han studerade under en tid piano för Mozart och inledde som underbarn en glänsande bana som virtuos. Han var under en tid kapellmästare hos furst Esterhazy och från 1819 vid hovet i Weimar. Hummels lätta, något mekaniska eleganta spelsätt framträder speciellt i de pärlande passagerna i hans Mozartpåverkade pianokompositioner. Bland dessa numera till stor del bortglömda verk intar fiss-moll-sonaten op.81 en särställning genom sina inslag av romantiskt patos. Hummel skrev också kammarmusik och operor. Han var även en uppskattad pedagog (Källa: Tonkonsten 1955).
Själv upptäckte jag Hummel, då en av hans pianokonserter spelades på radio. Det var pianokonsert i A-moll opus 85. Jag köpte den naturligtvis senare och lyssnar ofta på den.  Jag tycker särskilt mycket om tredje satsen. Tycker man om Mozarts, Beethovens och Chopins pianomusik, så njuter man också av Hummels.


10 mars 2011

Cinemateket

Söndagen den 27 februari var det släktfest på Cinemateket i Stockholm. Då visades nämligen den gamla, svenska  filmen Fästmö uthyres, som hade premiär 1950. Min bror Jan har en liten roll i denna film. Det var naturligtvis väldigt roligt för hans familj att för första gången få se den. Själv såg jag den nog vid premiären, men har inget minne av detta.
Filmen beskrivs som en fyndig komedi där en arbetslös Eva Dahlbeck motvilligt hyrs ut som fästmö år Karl-Arne Holmsten. I filmen, som under decennier inte varit tillgänglig för visning, medverkar stora delar av den svenska skådespelareliten. Thor Modéen syns för sista gången framför kameran.


Min bror Jan, Monica Eek-Olsson (Weinzierl)  och Jan Molander i filmen Fästmö uthyres

Jag berättar detta för att jag tycker att det är så fantastiskt att man bemödar sig att restaurera gamla svenska filmer och att Cinemateket gör dem tillgängliga för allmänheten.
Observera att man kan skicka in önskemål om visning av film till Cinemateket www.sfi.se/cinemateket



Jan (t v) i samspråk med filmarkivarie Magnus Rosborn




Cinematekets biografer Bio Victor och Biografen Victoria har ett stort utbud  av andra intressanta filmer. Några dagar senare var jag där igen och såg den prisbelönta, iranska filmen Den vita ballongen i regi av Jafar Panahi. En underbar film, som handlade om en iransk familj, med en sexårig flicka i huvudrollen. Jafar Panahi  har gjort många andra filmer också. Hans kritik av den iranska regimen har resulterat i att han dömts till sex års fängelse och 20 års yrkesförbud och att han inte får  ge intervjuver eller lämna landet efter avtjänat straff.

24 februari 2011

Broms skola

Broms skola var en privatskola i Stockholm som drevs av lärarinnan Anna Broms.
Fram till 1955 låg skolan på Sturegatan 22 och hade fyra klasser, så kallad förberedande skola. Sedermera hade skolan sex klasser i årskurserna 1-6. Skolan hade fram till 1962 lokaler på Tysta gatan 7 och därefter på Brahegatan 22. Skolan upphörde 1970.
Fru Broms höll skolan i ett fast och personligt grepp, med en - redan då - gammaldags disciplin. Fru Broms undervisade själv i rättskrivning, med konsekvent metodik med dagliga diktamen (källa: Wikipedia).

Den enda kontakt jag har haft med vårt kungahus är att jag har gått i samma småskola, som vår nuvarande kung, nämligen i Broms skola.
Jag blev påmind om detta, då jag läste boken om honom "Carl XVI Gustaf - den motvillige monarken" skriven av Tomas Sjöberg. En rätt förskräcklig bok, egentligen. Kan man verkligen tro på allt det som skrivs om kungen? Jag skall inte gå in närmare på detta, utan nöjer mig med att uppehålla mig vid kapitlet om Fröken Broms och hennes skola. Bara det att det står "fröken Broms" är fel. Hon kallades för FRU Broms. Hon hade nämligen varit gift. Att lärarinnor kallas för "fröken" är något annat. Fru Broms framställs som en sträng lärare. Jag hade inte henne som lärare, så jag kan inte yttra mig om det, men så var ju lärarna på den tiden. Det står även att eleverna bar skoluniform. Ja, det måste ha kommit senare i så fall, för inte hade vi det på den tiden jag gick där, 1949-1953. Däremot hade vi märken att sätta i mössan. Vidare står det att ofog bestraffades. Har inget minne av detta, men mina klasskamrater och jag var kanske skötsamma elever. Jag kan bara minnas att jag trivdes mycket bra i denna skola. Jag slutade där samma år, som kungen började.


Klass 4 i Broms skola vårterminen 1953
Bilden är tagen i Humlegården. Man skymtar Kungliga biblioteket i bakgrunden. Själv sitter jag i mittersta raden, femma från vänster. Observera de vita handskarna. Det visar att sommaren är på väg. Man hade alltid vita handskar på sommaren, gärna näthandskar. Min bästis Margareta sitter på min högra sida. Då jag på äldre dar försökte få kontakt med henne igen, visade det sig att hon tyvärr just hade avlidit. Minst en känd person finns med på bilden. Pojken nere på marken, tvåa från höger är idag berömd regissör och tillika professor - Claes Fellbom.
Om någon känner igen sig på bilden, tag då gärna kontakt med mig via kommentarsfunktionen. Broms skola finns som grupp på Facebook.

17 februari 2011

Isbjörnar

 

Här får man en väldigt bra beskrivning över isbjörnen och varför den är hotad. Texten är hämtad från Världsnaturfondens hemsida http://www.wwf.se/ Jag har fått tillstånd att kopiera texten. 

 

Isbjörnen härskar på packisen

Isbjörnar lever i Arktis på packisen nära kuster och öar. De delar detta habitat med ursprungsbefolkning och djur som vikare, fjällräv, narval, vitval och miljoner av flyttfåglar. Isbjörnen är toppredator (högst upp i näringskedjan) i det arktiska marina systemet och är väl anpassad för ett liv på isen. De är mycket goda simmare (& dykare) och kan simma upp till 50 km i det iskalla vattnet mellan packisen. Deras enorma ramar fungerar som snöskor på snön och paddlar i vattnet. Isbjörnen har en otroligt varm päls och det tillsammans med ett 11 cm tjockt lager av fett, håller dem varma speciellt under vintern och simturerna. De måste till och med röra sig sakta för att inte överhettas i Arktis där temperaturen inte överstiger 10°C på sommaren och faller till ca -40°C under vintern.

Solitära djur

Isbjörnen lever oftast ensam förutom på platser i Arktis där de ibland fastnar på land under den isfria perioden och när det är parningsdags. Honor parar sig vid tre års ålder och får 1-3 ungar (som väger ca 600 g) åtta månader senare, runt nyår, mitt i vintern. Isbjörnsmamman spenderar vintern i idet och ger mjölk till ungarna. Honan äter och dricker inte under tiden i idet utan tär på kroppsfettet. I mars/april när ungarna är ca 3 månader lämnar de idet med sin mamma. Ungarna stannar hos sin mamma tills de är ca 2 år. Under den tiden lär mamman ungarna hur de ska överleva i den arktiska miljön och snart kan de simma i det iskalla vattnet och åka rutschkana nerför snön.

Äter bara kött ...

Isbjörnen är den enda av de sju björnarterna som i stort sett bara lever av kött. Det är på packisen isbjörnen jagar sin föda och det är där de spenderar sin mesta tid. När isen försvinner i söder under sommaren drar en del sig mot norr tillsammans med isen och sina byten. Andra isbjörnar spenderar sommaren på land och lever på lagrat kroppsfett från våren, men ibland kan de dock äta gräs, lavar och blåbär. Isbjörnar äter mest mellan april till mitten av juli för att de senare ska klara av den isfria perioden som kan vara i upp till fem månader. Isbjörnen behöver äta ca 2 kg fett per dag och favoritbytet är vikare som har hög koncentration av kroppsfett. Isbjörnar jagar sälar i deras andningshål eller letar upp ungar som fötts i hålor i isen. Isbjörnarna jagar även storsäl intill kalvande glaciärer och ute på isen grönlandssäl och vitval. Isbjörnen klarar till och med av att dra upp en val på över ett ton på isen.  Isbjörnar som är strandade på land äter självdöda sälar och valar, samt fågelungar och ägg.

Hot

Isbjörnen har inga fiender förutom människan som jagat dem hårt under lång tid, så det största hotet idag när jakten är reglerad är den globala temperaturhöjningen. På grund av växthusgaser i atmosfären smälter den arktiska isen tidigare varje år vilket ger isbjörnarna kortare tid att jaga och bygga upp fettreserverna inför sommaren. Dessutom har nu även vinterisen börjat frysa till 3-4 veckor senare än normalt i östra Sibirien, vilket innebär att strandade isbjörnar inte kommer ut som vanligt på havsisen för att jaga säl och fylla på fettdepåerna.  Amerikanska forskare har beräknat att 2/3 av väldens isbjörnar kan vara borta vid år 2050 på grund av att havsisarna sommartid kommer att smälta bort i stora områden i Arktis (Svalbard, Sibirien och Alaska).

Andra hot mot isbjörnarna är föroreningar och bekämpningsmedel som förs från söder till Arktis i norr genom vindar och havsströmmar. Vissa av dessa kemikalier är långlivade organiska föreningar (POPs) och de samlas upp i den arktiska näringskedjan så när de når toppredatorn, isbjörnen, så har koncentrationen av dessa giftiga och långlivade ämnen nått en alarmerande nivå. När isbjörnarna svälter finns det stor risk att miljögifterna kommer ut i kroppen och försvagar immunförsvaret. Tyvärr förs miljögifterna över från mamman till ungarna via dimjölken.

Vad gör WWF?

WWF har ålagt sig att säkra en framtid för världens isbjörnar. Denna toppredator är en viktig del i det arktiska ekosystemet och det som påverkar isbjörnen påverkar också alla andra arktiska arter. För att hitta vägar att stoppa de negativa effekterna på isbjörnarna och deras arktiska hem arbetar WWF bland annat med att belysa hoten från klimatförändringar och POPs. WWF stödjer också forskning om isbjörnar och hoten mot Arktis. I östra Sibirien har WWF anställt flera isbjörnspatruller som har som huvuduppgift att minska konflikten mellan hungriga isbjörnar och lokalbor. Patrullen matar isbjörnarna med självdöda valrossar så att de inte går in i byarna för att leta mat i väntan på att havsisen skall frysa till inför vintern.
 I och med att havsisen kommer att smälta bort i Arktis finns det risk för en ökad sjöfart, mineralutvinning och fiske. WWF kommer att arbeta med dessa frågor ur ett klimatperspektiv.

Visste du att ...?

  • Isbjörnen har utvecklats från brunbjörnen.
     
  • Isbjörnen är världens största köttätande landdäggdjur.
     
  • I arktiska Kanada har isbjörnar setts i skogar så långt som 200 km in från kusten.
     
  • När isbjörnen står på bakbena blir den större än en liten elefant.
     
  • Under sommaren spenderar isbjörnarna en fjärdedel av sin tid med att sova.
     
  • Isbjörnen har ett andra genomskinligt ögonlock som fungerar som ett par simglasögon och skyddar ögonen när de simmar.
     
Fakta: Isbjörn
Vetenskapligt namn:
Ursus maritimus Kroppslängd: 2-2,5 m
Vikt: upp till 800 kg
Livslängd: 20-25 år
Antal isbjörnar i världen: cirka 20 000-25 000 st, varav ca 40 % i Kanada 

 

10 februari 2011

Naturhistoriska riksmuseet och Shackelton

Naturhistoriska riksmuseet
Då jag var liten älskade jag att gå på Naturhistoriska riksmuseet.
Sedan jag blev äldre har det blivit glest mellan besöken.
Trots att man  egentligen borde ha fått nog av snö och kyla blev jag lockad av att åka ut till museet, då jag läste i tidningen att man renoverat utställningen om livet i polartrakterna. Det är alltså en utställning som visar Arktis och Antarktis säregna miljöer. De flesta uppstoppade djuren är desamma som tidigare, men montrarna var uppfräschade.


Klipphopparpingvin


Leopardsäl och pingvin















Jag tog också en titt  på de övriga utställningarna och se ett sådan lustigt djur jag hittade! Stäppmyrkotten lever i södra och östra Afrika och använder sina långa klor till att öppna termitstackar och myrbon.

Stäppmyrkott

Eftersom jag även tycker att det är fascinerande att höra om upptäcksfärder, passade jag på att se en film på Cosmonova om upptäcksresanden Shackelton. Ernest Shackelton blev mest känd för sin tredje expedition till Antarktis 1914-1916. Båten som han och hans mannar åkte i  fastnade i isen men, som genom ett under, lyckades de ändå till slut hitta tillbaka till civilsationen. Filmen, som var en rekonstruktion av deras resa, innehöll originalfoton och filmklipp från resan och skildrade på ett mycket medryckande sätt deras fruktansvärda strapatser.

13 januari 2011

Filmnostalgi D.2

Jag skrev dagbok i tio-och elvaårsåldern och i den har jag antecknat
vilka filmer jag såg. Biobiljetten klistrades in och jag kommenterade  ibland vad jag tyckte om filmerna. Jag är förvånad över vilka avancerade filmer jag såg.  Det fanns väl väldigt få barn- och ungdomsfilmer, så man tittade på det som stod till buds. Jag var stor för min ålder, så jag lyckades även komma in på barnförbjudna filmer långt innan jag fyllt femton.
Jag såg Caruso - storsångaren redan i tioårsåldern. Jag kommer fortfarande ihåg Mario Lanza i huvudrollen och att jag tyckte han sjöng urtjusigt.
Senare såg jag:
Fyra farliga friare med Bröderna Marx
Drama på hotell med bland andra Marilyn Monroe
Teaterbåten med bland andra Howard Keel
Moonligt serenade. Jag har noterat att jag tyckte var bra.
Härifrån till evigheten (sic!) Tyckte att den var bra. Ni kommer väl ihåg kärleksscenen på stranden?
Västerns vilda dotter med Doris Day. Tyckte att den var bra.
Motorkavaljerer tyckte jag inte var så bra. Nej, tacka för det! Vad det nu än kan ha varit, så låter det inte som något som kan ha roat en flicka i elvaårsåldern.
På vift med Genivieve. Tyckte den var bra. Genivieve var namnet på en veteranbil.
Vidare minns jag att jag såg filmer med Ester Williams. Jag gillade själv att simma och har fortsatt med det, men någon svensk Ester Williams har jag aldrig blivit.
De stora idolerna i början av tonåren var Peter Lawford och  Howard Keel.


Peter Lawford
Howard Keel


Så kommer då övre tonåren:
Den stora idolen som jag delade med många var James Dean. Jag vet inte hur många gånger jag såg om Ung rebell. Jag såg också Borta med vinden och Aldrig på en söndag. Aldrig på en söndag såg jag igen för en tid sedan. Merlina Mercouri är verkligen fenomenal, men det är tur att tiderna förändrats. Inte tycker man idag att det är charmigt med en historia om en kvinna som lever som prostituerad. Filmens musiktema blev en landsplåga.
En hel del av dessa filmer finns numera på DVD och går att få tag på antingen på folkbiblioteken, Filmhusets bibliotek eller som hyrvideo.

6 januari 2011

Filmnostalgi D.1

Som barn gick jag ofta på bio. Det var inget konstigt med det. Det var många barn på 1950-talet som gick mycket på bio, särskilt då det var söndagsmatiné.
Det var ett himla liv i salongen innan filmen började. Killarna blåste i biljetterna. Ja, vi flickor gjorde väl det också. Ni kommer väl ihåg hur man gjorde?
Det fanns fyra biografer där jag bodde: Wasaborgen, Grand, Saga och Röda Ugglan.
Några av mina tidigaste filmminnen är förstås Disneys filmer om Snövit och Askungen. Dessa filmer var ju ganska korta, så man fyllde ut med ett långt tråkigt förspel, innan den riktiga filmen började.



Senare såg jag Rännstensungar och Barnen från Frostmofjället. De kom 1944 respektive 1945. Då var jag för alldeles för liten för att gå på bio, så uppenbarligen visades dessa i repris på biograferna.



Andra filmer som jag såg var Anderssonskans Kalle, Tarzanfilmerna, Lassiefilmerna och filmerna om Åsa-Nisse.


Trevlig sommar!

Jag önskar alla mina läsare trevlig sommar! Bloggen gör uppehåll och återkommer i början av augusti.