De oskrivna reglernas styrka i vardagslivet

För en tid sedan var det en Under strecket-artikel i Svd om de oskrivna reglernas styrka i vardagslivet, skriven av Anders Mathlein. Det stod att medborgarna i vår del av världen idag har oändligt många valmöjligheter. Parallellt med denna valfrihet är vi ju också  underställda regler, lagar, förordningar, normer, konventioner, moraliska förväntningar, religiösa föreskrifter och grupptryck. Det är fantastiskt hur vi rör oss i denna väv av rättesnören. Det är ju fråga om ren överlevnadsinstinkt eller i alla fall ett sätt att göra tillvaron hanterlig.
Mathlein hänvisade till en bok av den amerikanske filosofen David Lewis, som definierar konventioner som lösningar på samordningsproblem. Ja, sedan stod det mycket annat i artikeln, som jag inte kan redovisa här. Artikelns rubrik kom mig att tänka på något så banalt som min busshållplats. Det är en hållplats där förortens samtliga bussar stannar till, eftersom det är den sista hållplatsen innan man kommer in till den stora staden. De flesta av oss som stiger på där, gör väl det ganska ofta och vi vet att det behöver inte vara så noga med köandet. Man kommer alltid med. Visst har det hänt vid något enstaka tillfälle att någon buss var proppfull och inte stannat, men vi vet ju alla att det kommer snart en ny. Och visst är bussarna ofta ganska fulla, men inte gör det något om man måste stå en hållplats. Det är alltid lika fascinerande att se hur folk som ju kommer från alla möjliga håll, utan knorr kan "gå före" i kön. Undrar hur vi skulle bete oss om det bara gick en buss i timmen och det var lång resa till den stora staden?