Aniara

Stockholms stadsteater fyller i år 50 år och firar det med en nyuppsättning av Aniara. Alla biljetter såldes snabbt slut, men jag hade tur och lyckades få några av de sista biljetterna till en av föreställningarna. Jag skall inte ge mig på att recensera den, utan mera berätta om dramats bakgrund, handling och naturligtvis vad jag tyckte om föreställningen.
Alltså, i sällskap med min son och hans flickvän, begav jag mig iväg för att beskåda det hela.

Verseposet Aniara från 1956 framstår som kulmen i Harry Martinsons livsverk.
Dikten förutspår i sin apokalyptiska vision allas vårt framtida öde. 1959 blir Aniara opera med libretto av Erik Lindegren och musik av Karl-Birger Blomdahl. Jag kommer ihåg att jag såg en TV-inspelning några år senare, men hade inget utbyte av den. Tyckte att den var urtråkig. Jag var kanske för ung och har alltid haft svårt för nutida musik.
Nu år 2010 sätts Aniara upp i en ny dramatisering av Lars Rudofsson.  Han står även för regin. Tonsättningen är denna gång gjord av Andreas Kleerup i samarbete med Carl Bagge.
I korthet kan man säga att Aniara handlar om konsten och livet. Eposet skrevs i skuggan av andra världskriget och det kalla kriget och Martinson skrev under trycket av den ångest som hotet om kärnvapenkrig utgjorde för en hel värld. Hur angår oss Aniara idag? Jo, helt enkelt om livet på planeten Jorden. Vi vet att jorden hotas, om inte av undergång, så av katastrofer av en mängd olika slag på grund av miljöförstörelse. Konsten kan var räddningen genom att tala till oss på ett språk som gör oss till ansvarstyngda individer och kapabla till förändring .(Texten i kursiv stil är tagen från författaren Ola Nilsson beskrivning i programbladet.)

Helge Skoog som Chefsastronomen

I Svd recenserades pjäsen av Bo Löfvendahl. Han skriver bland annat " Med Lars Rudolfsson vid kommandobryggan blir Aniara ett virtuosnummer för en regissör som behärskar de stora, kollektiva scenerierna, där enskilda individer i tur och ordning får träda fram. Det är en njutning att höra skådespelarna lyfta fram versens täta, poetiska karaktär. Andreas Kleerup dränker inte föreställningen i klubbmusik utan lägger snarare ett vinande grundackord, en vemodig klang. Carl Bagge har skrivit fina arrangemang för stråkensemble med slagverk."
Jag tyckte att det var en underbar föreställning. Framför allt musikens vemodiga ton grep mig. Den poetiska texten är ju också väldig fin, men rätt svår. Det är en sorgesång som berör. Många av oss berördes kanske alldeles extra med tanke på det bombdåd som skedde några dagar tidigare på en plats bara hundra meter från teatern.