Lördagsbloggens tema denna vecka är snö. Jag inleder med en dikt av Vilhelm Ekelund:
DET SNÖAR
Det var midnatt. Lampan sjöd.
Över boken jag lutad satt.
Då plötsligt spratt
jag upp. Något ljöd
prasslande, lent och lätt
mot rutan, fint, tätt...
Det snöar.
Så tyst, så tyst är allt,
och tysta träden stå,
och mjuk och ljus och grå
är himmelen - och stilla.
Och stilla det plötsligt var
i själen djup och klar.
I tystnaden där ute
något mot mig ler:
min barndom på mig ser.
Jag tolkar denna dikt som, att i den stämning, som uppstår då snön faller, så minns man sin barndom.
Ja, det stämmer, tycker jag. Vintern var ju en underbar tid då man var barn. Inte besvärades man av kylan och halkan utan gav sig glatt ut för att åka skidor, skridskor och kälke. Så roligt man hade!
Här är två bilder från den tiden:
![]() |
Ordentligt klädd för lek i snön. Jag är kanske 2-3 år gammal |
![]() |
Skidåkning på hemmaplan. Observera damaskerna! |
![]() |
Bild av hunden Stella. Hundar brukar gilla snö, men kyla är besvärligt för tassarna. |
Min blogg ingår i en grupp, som kallas Lördagsbloggen. Värdinna för januari månads teman är Helena. Övriga deltagare ser man i högra spalten.