31 december 2010

Vinter på balkongen

Utsikten så här års
Vintern upplevs så olika. Jag tycker att det är jobbigt med mörker och kyla, men det är rätt mysigt att kunna sitta inne med gott samvete. Man kan läsa en bra bok eller se en bra film för att inte tala om vad trevligt det är att kunna sitta vid datorn och blogga eller planera vårens resor.
Jag har en ljusslinga runt balkongräcket och där hänger också  lådorna med höst/vinterväxterna kvar. Det är silverek och lavendel, som jag planterade i oktober. Bergbambun från i somras står också kvar i sin stora kruka, men kommer säkert inte att klara vintern. Jag har för första gången satt några tulpanlökar i en kruka. De heter Little Beauty och skall stå ute över vintern. I februari tar jag in dem och då skall de förhoppningsvis skjuta upp och blomma. Skall bli spännande att se om det fungerar!
På bordet står några lysande isbjörnar. Passar utmärkt eftersom bordet ser ut som ett isflak så här års.
I natt kommer horisonten att fyllas av fyrverkerier.




Det är en liten skogsdunge bredvid huset där jag bor och där är det gott om fåglar. En av mina grannar, som är stor djurvän, hänger talgbollar i ett av träden och ser även till att fåglarna har frön att äta. Jag gick ner och tog denna bild på en koltrast. Inte världens bästa skärpa, men det är också min första fågelbild!



                                            GOTT NYTT ÅR

16 december 2010

Aniara

Stockholms stadsteater fyller i år 50 år och firar det med en nyuppsättning av Aniara. Alla biljetter såldes snabbt slut, men jag hade tur och lyckades få några av de sista biljetterna till en av föreställningarna. Jag skall inte ge mig på att recensera den, utan mera berätta om dramats bakgrund, handling och naturligtvis vad jag tyckte om föreställningen.
Alltså, i sällskap med min son och hans flickvän, begav jag mig iväg för att beskåda det hela.

Verseposet Aniara från 1956 framstår som kulmen i Harry Martinsons livsverk.
Dikten förutspår i sin apokalyptiska vision allas vårt framtida öde. 1959 blir Aniara opera med libretto av Erik Lindegren och musik av Karl-Birger Blomdahl. Jag kommer ihåg att jag såg en TV-inspelning några år senare, men hade inget utbyte av den. Tyckte att den var urtråkig. Jag var kanske för ung och har alltid haft svårt för nutida musik.
Nu år 2010 sätts Aniara upp i en ny dramatisering av Lars Rudofsson.  Han står även för regin. Tonsättningen är denna gång gjord av Andreas Kleerup i samarbete med Carl Bagge.
I korthet kan man säga att Aniara handlar om konsten och livet. Eposet skrevs i skuggan av andra världskriget och det kalla kriget och Martinson skrev under trycket av den ångest som hotet om kärnvapenkrig utgjorde för en hel värld. Hur angår oss Aniara idag? Jo, helt enkelt om livet på planeten Jorden. Vi vet att jorden hotas, om inte av undergång, så av katastrofer av en mängd olika slag på grund av miljöförstörelse. Konsten kan var räddningen genom att tala till oss på ett språk som gör oss till ansvarstyngda individer och kapabla till förändring .(Texten i kursiv stil är tagen från författaren Ola Nilsson beskrivning i programbladet.)

Helge Skoog som Chefsastronomen

I Svd recenserades pjäsen av Bo Löfvendahl. Han skriver bland annat " Med Lars Rudolfsson vid kommandobryggan blir Aniara ett virtuosnummer för en regissör som behärskar de stora, kollektiva scenerierna, där enskilda individer i tur och ordning får träda fram. Det är en njutning att höra skådespelarna lyfta fram versens täta, poetiska karaktär. Andreas Kleerup dränker inte föreställningen i klubbmusik utan lägger snarare ett vinande grundackord, en vemodig klang. Carl Bagge har skrivit fina arrangemang för stråkensemble med slagverk."
Jag tyckte att det var en underbar föreställning. Framför allt musikens vemodiga ton grep mig. Den poetiska texten är ju också väldig fin, men rätt svår. Det är en sorgesång som berör. Många av oss berördes kanske alldeles extra med tanke på det bombdåd som skedde några dagar tidigare på en plats bara hundra meter från teatern.

23 oktober 2010

Tyskland

Just nu sitter jag och tänker tillbaka på den resa jag gjorde förra året vid denna tid. Det var en resa jag länge tänkt göra, men som av någon anledning inte blev av, förrän jag blivit pensionär.
På 1960-talet var det ju vanligt att man åkte på språkresa till något europeiskt land. Ja, det förekommer väl än idag, men är kanske inte lika vanligt. Nu åker väl tonåringarna hellre till USA eller...?
Heidelberg
Första gången åkte jag 16 år gammal  med ett språkreseföretag till Wiesbaden. En kamrat till mig och jag inackoderades i varsin familj nära varandra. Vi hade väldigt trevligt. Det var ju oerhört spännande att komma utomlands för första gången i sitt liv.
Jag fortsatte att åka till Tyskland flera somrar och kom då att välja universitetsstaden Heidelberg.
Varje gång bodde jag hos en och samma familj. De hade ett jättestort hus alldeles vid floden Neckar och med en formidabel utsikt. Familjen bestod av en kvinna med fyra barn, tre söner och en dotter. Var mannen i huset befann sig förstod jag aldrig och jag var för blyg för att fråga. Att han inte var död framgick klart. Alla i familjen var mycket snälla.
I Heidelberg hade jag ännu roligare! Visst pluggades det en del, men framför allt var man ute och roade sig. Jag måste säga att mitt självförtroende stärktes av dessa resor. Litet tyska lärde man sig väl också.
Jag har aldrig kunnat glömma värdfamiljen och många gånger tänkt återvända till det vackra Heidelberg. Så  blev jag då pensionär och med tillgång till Internet. Där letade jag upp en tysk telefonkatalog och till min stora häpnad visade det sig att familjen bodde kvar, d v s det var en av sönerna som stod som abonnent. Jag kontaktade honom och frågade hur det stod till, om han kom ihåg mig och om jag fick komma och hälsa på. Jag fick svar att jag var välkommen! Det var helt overkligt att återigen träffa en person, som jag inte sett på 45 år! Wolfgang var sig precis lik. Hans fru var mycket vänlig. Jag fick bo hos dem några dagar och det var helt magiskt att återigen gå ut och ställa sig och titta på Neckarfloden och upp mot slottsruinen. Jag vandrade hela första dagen runt i stan. Mycket var sig likt.Till och med jazzkällaren Cave fanns kvar. De andra dagarna tog familjen med mig på några utflykter. Sista kvällen bjöd jag dem på middag på den berömda studentrestaurangen Schnookeloch.
Jag fick också svar på var Wolfgangs pappa hade befunnit sig under 1960-talet. Han hade helt enkelt lämnat fru och fyra barn och flyttat till Afrika med en annan kvinna.Så sorgligt!
Då jag sade tack och adjö, hälsade jag dem välkomna till Stockholm.


Wolfgang, jag själv och Waltraud


Interiör från restaurang Schnookeloch

16 oktober 2010

Boktips


Ni har säkert uppmärksammat att det i höst kommer ut en biografi över Gösta Ekman d y, skriven av Klas Gustafson. Innan ni läser den, kan ni gärna läsa boken Svenska ord & Co, saga & sanning, skriven av Staffan Schöier och Stefan Wermelin. Detta praktverk kom ut första gången 2005 (ny upplaga 2007). Boken handlar om Svenska ord som ju är en unik epok i svenskt nöjesliv. Det är sannerligen ingen rapsodisk redogörelse, utan en utförlig skildring där vi får följa Hasse och Tage ända från barndomen och uppväxten och hur deras samarbete uppstod och utvecklades. Många var det som sedan slöt upp och deltog i deras revyer och filmer, bland andra Gösta Ekman.
Låt er inte avskräckas av formatet. Den innehåller massor med bilder och även en CD-skiva. Rolig är den också!
Om ni vill återuppleva några av deras revyer och filmer finns det ett begränsat urval på DVD  att låna på Stockholms stadsbibliotek http://www.biblioteket.se/ Boken jag berättat om finns också att låna på folkbiblioteken.

25 september 2010

De oskrivna reglernas styrka i vardagslivet

För en tid sedan var det en Under strecket-artikel i Svd om de oskrivna reglernas styrka i vardagslivet, skriven av Anders Mathlein. Det stod att medborgarna i vår del av världen idag har oändligt många valmöjligheter. Parallellt med denna valfrihet är vi ju också  underställda regler, lagar, förordningar, normer, konventioner, moraliska förväntningar, religiösa föreskrifter och grupptryck. Det är fantastiskt hur vi rör oss i denna väv av rättesnören. Det är ju fråga om ren överlevnadsinstinkt eller i alla fall ett sätt att göra tillvaron hanterlig.
Mathlein hänvisade till en bok av den amerikanske filosofen David Lewis, som definierar konventioner som lösningar på samordningsproblem. Ja, sedan stod det mycket annat i artikeln, som jag inte kan redovisa här. Artikelns rubrik kom mig att tänka på något så banalt som min busshållplats. Det är en hållplats där förortens samtliga bussar stannar till, eftersom det är den sista hållplatsen innan man kommer in till den stora staden. De flesta av oss som stiger på där, gör väl det ganska ofta och vi vet att det behöver inte vara så noga med köandet. Man kommer alltid med. Visst har det hänt vid något enstaka tillfälle att någon buss var proppfull och inte stannat, men vi vet ju alla att det kommer snart en ny. Och visst är bussarna ofta ganska fulla, men inte gör det något om man måste stå en hållplats. Det är alltid lika fascinerande att se hur folk som ju kommer från alla möjliga håll, utan knorr kan "gå före" i kön. Undrar hur vi skulle bete oss om det bara gick en buss i timmen och det var lång resa till den stora staden?

16 september 2010

Ulrika 40 år



Det går väl inte att undvika i en personlig blogg att också någon gång berätta om sina barn och barnbarn. Nu har jag anledning att göra detta eftersom  min dotter fyllde 40 år den 14 september! Det var så roligt att se henne denna dag glad och lycklig med sin man Lars och sina rara söner Pontus och Lukas. Vi  som var där, blev bjudna på massor med god mat och läckra  tårtor. Sönerna gav henne ett armband med sina egna teckningar ingraverade i berlockerna, tillverkade av http://www.busfia.se/  Ulrika blev oerhört glad för denna present. Vad hon fick av mig?  Ja, den presenten , som var en "upplevelse", levererades på den fest hon hade för sina vänner några veckor tidigare. Några av oss i familjen gick ihop och hyrde in en magiker från http://www.komikerklubben.se/  Han fick underhålla gästerna och födelsedagsbarnet med trollerikonster och annat. Det blev succé!


Pontus, Ulrika och Lukas

Armband med barnens teckningar i berlockerna

13 september 2010

Recept på en snabblagad middag

Här är receptet på en god, enkel och snabblagad middag. Det blir 2-3 portioner.


Ingredienser

4,5 hg malen köttfärs
3 hg wokgrönsaker (finns att köpa djupfrysta)
2 matskedar hackad lök
3 matskedar lätt crème fraiche
Salt
Peppar
Några skvättar Thai Chilli Sauce
Några droppar sojasås
2-3 portioner Fusilli

Börja med att lägga fram wokgrönsakerna och låt dem tina  litet.
Stek köttfärsen och dela den så att den smular sig. Häll på wokgrönsakerna. Blanda och stek alltsammans. Häll i löken och stek ytterligare någon minut. Salta och peppra. Häll på lätt crème fraiche, Thai Chilli Sauce och sojasås och rör om. Stäng av plattan och låt det hela puttra någon minut på eftervärmen.
Servera med kokt Fusilli.

6 september 2010

London

Gammalt och nytt i London
London upplevt ett par dagar i sensommarvärme: strosade runt i några av de underbara parkerna, besökte London Zoo, trängdes på Madame Tussauds vaxkabinett, kikade in på Sherlock Holmes museum, bedrev litet forskning kring det bombade biblioteket i Holland House ( mer om detta i nästa inlägg) och avslutade med en båttur på Themsen till Greenwich.
Det var 35 år sedan jag var i London och naturligtvis var mycket förändrat. Så mycket folk överallt, även mitt på dagen! Det var lätt att ta sig runt både med tunnelbana och buss, om man bara kan undvika rusningstid.


Mina fötter på nollmeridianen

Audrey Hepburn  hos Madame Tussaud´s

27 augusti 2010

Balkongen + boktips

Posted by Picasa Balkongen används mycket under sommarmånaderna. Från den har man en strålande utsikt. Då jag gick i pension började jag inreda balkongen litet mer. Bord, stolar, markis och en stor golvkruka fanns sedan tidigare. Nu lades även en grön matta in. Jag köpte några balkonglådor och väggamplar och började odla växter i liten skala. Det mesta köps som plantor. Denna sommar hade jag snöflingor i amplarna och penséer i lådorna. I den stora krukan placerade jag en bergbambu och bredvid den en dahlia. På det lilla bordet placerade jag silverfall och en pelargonia. Jag har även odlat sallad, men den blev väldigt besk. Det som har hållt sig bäst och längst är bergbambun och silverfallet. Pelargonierna brukar ju hålla sig länge, men den jag hade köpt var nog av dålig kvalitet, för den slutade att blomma i mitten av augusti. Det finns flera trevliga böcker om balkongodling. Här är två förslag: Sköna balkonger av Kerstin Engstrand och  Låt balkongen blomma av Sjunne Andersson. Men inte får jag det lika fint, som de som visar upp sina balkonger på bilderna i dessa böcker! Här har man något att jobba vidare med.

21 augusti 2010

Jobbet

Förra veckan tittade jag i min almanacka och konstaterade att det enda som fanns inbokat för denna vecka var tvättstugan!
Sommaren går mot sitt slut. Skärgårdsvistelse, trevliga dagsutflykter och några träffar med barn och barnbarn är avklarade. Höstens kurser och föreningsaktiviteter har inte börjat ännu. Det kändes litet tomt.
Efter det att jag pensionerats fick jag anställning som timvikarie hos min tidigare arbetsgivare. Det innebär att jag arbetar ungefär 10 timmar i veckan. Många av arbetsplatserna har varit stängda under sommaren, så jag har inte arbetat något alls på två månader.
Måndag morgon började telefonen ringa. Nu hade man öppnat efter sommaren, men eftersom en del personal fortfarande hade semester var det kris! I väg och jobba på ett ställe på måndagen. Tisdag morgon ringde det igen - i väg och jobba på ett annat ställe. Onsdag morgon ringde det - i väg och jobba på ytterligare ett ställe. Två pass är inbokade i helgen. Puh!
Just nu  känner jag mig helt utschasad. Hur det gick med tvättstugan? Den fick jag boka om.



13 augusti 2010

Chopin och stjärnfall

Det är en magisk kväll. Med anledningen av Frédéric Chopins 200-årsdag  är det Chopin-maraton i P2. Det har pågått sedan klockan 18 och slutar först i morgon bitti. Vilken underbar musik! Chopin är en av mina favoriter. Det är så mycket känsla i hans musik. En gång i tiden kunde jag faktiskt själv spela en del stycken av Chopin på pianot. Man borde kanske öva upp sig igen!
Sitter på balkongen med musiken i bakgrunden och skådar ut på natthimlen. I natt visar stjärnhimlen upp ett astronomiskt skådespel för Sverige. Det kallas ofta "stjärnfall", men är i själva verket meteorskurar som faller in i jordens atmosfär. När himlakropparna brinner upp syns ett vitt streck på himlen under en till två sekunder. Jag har just sett ett sådant "stjärnfall".

Premiär!

Startar idag denna blogg, som skall handla om livet som pensionär.
Jag gick i pension för ett år sedan vid 66 års ålder. Just nu känns det som om jag haft ett års semester och då jag ser tillbaka på detta första år, kan jag säga att det varit ett fantastiskt år. Det fanns många uppdämda behov att tillgodose. Mycket att göra, som jag inte hunnit eller orkat tidigare.
Jag har fortsatt att arbeta några timmar i veckan och det sätter jag stort värde på. Man väl säga att det är en rätt konstig tillvaro, detta att vara pensionär. I bästa fall kan man få 20 år. Det är ju nästan lika många år som ens liv från födelsen till myndighetsdagen! Man måste ta egna intiativ på ett helt annat sätt än tidigare. Nåja, ibland händer det väl att någon annan kommer med förslag också.
Visst är det fantastiskt att kunna ligga i hängmattan och ändå få betalt. Å andra sidan upplevs det ibland som att man inte riktigt räknas, när man inte är yrkesaktiv längre.

Vatten

Vatten, det viktigaste av allt! Glöm inte att dricka vatten är Viktväktarnas första bantningsråd ! Jag har större delen av mitt liv bott på...