Promenad i Dalénum

Dalénum är ett nybyggt område på södra Lidingö. Där låg tidigare AGA:s fabriks- och kontorslokaler. Den kände uppfinnaren och industrimannen Gustav Dalén var verksam där, därav namnet. Några av de gamla  fabriksbyggnaderna finns kvar och har integrerats i området.

Hunden och jag tog oss dit en solig vårdag. Först av allt ville vi besöka Lidingö import, även känt som Servettfabriken. Den lilla fabriken ägs och sköts av en äldre kvinna, som designar och tillverkar servetter i en massa olika mönster. Man kan även beställa servetter med egen design. Själv köpte jag en packe matservetter med ett riktigt gammaldags mönster. Ett av fabrikens allra äldsta mönster, fick jag veta av ägarinnan.

Området har en spännande arkitektur och mest slående är det enorma höghuset som kallas Fyrtornet.
Det är väldigt trevligt att promenera utmed kajen. Där finns ett antal matställen och även sköna soffor för den som bara vill sitta och njuta av sjöutsikten. Nästan litet kontinental känsla!
Vi avslutade promenaden med ett besök på Lidingö glassbar och café.

Här skymtar den riktiga skärgården i fjärran

Fyrtornet

Lidingö glassbar och café. I bakgrunden Larsbergs brostuga.

Musik och musikspelare

Alla njuter vi väl av musik. Mitt intresse har följt mig genom livet ungefär på det sätt som jag tror att det varit för många i min generation. 
I ungdomen var det naturligtvis schlagers och jazz. Så småningom kom även ett intresse för klassisk musik. Jag njuter fortfarande mycket av att lyssna på klassisk musik. Min smak är rätt konventionell. Mozart, Chopin och Schubert hör till favoriterna. Det är egentligen rätt svårt att förklara vad det är som gör att jag njuter av musiken, så jag skall inte ge mig in på några musikteoretiska resonemang. Jag skall väl också erkänna att jag mycket väl kan ha musiken på i bakgrunden samtidigt som jag gör annat. P 2 står på nästan hela dagen hos mig.

Det krävs ju någon form av apparatur för att kunna lyssna på musik hemma.
Jag kan faktiskt minnas att vi hade en resegrammofon i föräldrahemmet, då jag var liten. Det var en väldigt pysslande med nålarna som skulle bytas ut och som man naturligtvis stack sig på, då man hanterade armen. Skivorna man spelade då, kallas idag för stenkakor. Det gällde att inte tappa dem i golvet för då gick de sönder. 

By the light of the silv´ry moon med Doris Day

Så småningom, det bör ha varit runt 1957, fick jag en liten radiogrammofon, alltså en radio som hade en skivspelare på ovansidan. Det var vinylskivor som gällde numera. Allt blev mycket enklare eftersom det bara var att trycka på en knapp och lägga pickupen på skivan, så flödade musiken. På bilden sitter jag och sorterar in en skiva i ett skivställ. Radiogrammofonen syns till höger. Den konstiga bakgrunden beror på att jag sitter i ett rum, som är under renovering. 
Jag har försökt dra mig till minnes i vilka butiker jag köpte mina grammofonskivor på den tiden. Jag minns att det fanns en skivaffär på Kungsgatan 2, alldeles i närheten av Stureplan. Musikhörnan, tror jag att den hette. Sedan minns jag också Sterlings skivaffär på Smålandsgatan.
Senare, alltså runt 1990, gick jag alltid till Megastore vid Sergels torg. Där fanns en expedit, som var oerhört kunnig när det gällde klassisk musik. Man kunde fortfarande provlyssna på skivorna. Ingen av dessa butiker finns kvar längre, naturligtvis.

I den första bostaden som nygift var det en anläggning med hembyggda Carlsson-högtalare med stereoljud, som gällde.
Första CD-skivan köptes omkring 1980. Oj, vilket lyft - inga hack, inget raspande och vilket bra ljud! 
Nu har jag, sedan en par år tillbaka, en anläggning med radio, cd-spelare, förstärkare, DVD-spelare och TV, där högtalarna är anslutna till allt detta. 
Visst känns det mäktigt, då man i dag kan sitta bekvämt i soffan med surfplattan i famnen och gå in på Metropolitans hemsida och ta del av deras operaföreställningar och få upp bilden på TV-n och ljudet i högtalarna. 
Jag lyssnar också mycket på musik i P 2-play och via Spotify. 

Men naturligtvis är det inget som går upp mot att njuta av musiken i ett konserthus eller i en operasalong!

Stenmurar i Storbritannien

Det är säkert fler än jag som, då de rest runt i Storbritannien, fascinerats av alla dessa stenmurar, som är ett sådant iögonfallande inslag på den engelska landsbygden. Murarna används för att avgränsa åkrar, betesmark och tomtmark. Jag tycker att de är så vackra och tänker på allt arbete, som måste ligga bakom.
Jag visste inte så mycket om murar tidigare, men har nu lärt mig att denna typ av stenmur kallas för kallmur. Det finns en tradition förknippad med dem.
Kallmur är en byggnadsmetod som innebär att man bygger en mur av stenar utan murbruk mellan stenarna. Muren hålls uppe genom att stenarna kopplas samman med varandra. Ett vanligt sätt är att man först gräver ett smalt dike, som man fyller med stenar. Därefter byggs muren med stenar i lämpliga storlekar och former. Längst uppe placeras ofta en rad sluttande eller lodräta stenar inte bara som  dekoration, utan också för att hålla ihop muren.
De är mycket vanliga i Storbritannien och på Irland, men förekommer även i södra Europa och i USA. Ja, de finns i Sverige också. En berömd kallmur finns i Ottenby på Öland. Kallmurar förutsätter naturligtvis att området där de byggs, är rikt på sten.
Metoden har sina anor från järnåldern. Den blev speciellt vanlig under medeltiden. Inkafolket lär ha varit experter på denna byggnadsmetod. De flesta vi ser idag är alltså flera hundra år gamla.
I Storbritannien finns flera föreningar för murbyggare och andra intresserade och man ordnar till och med tävlingar i murbyggande.

Mur med svinstia på St Fagans, friluftsmuseum i Wales

Mur i skiffer, Wales

Mur med grind i Lake District, Cumbria