Vasaskeppet

Vasaskeppet är världens äldsta bevarade 1600-talsskepp och det är 50 år sedan det bärgades.
Jag kommer fortfarande ihåg hur jag satt klistrad vid TV-n den dagen 1961, då Vasa bröt ytan. Visst var det fascinerande!
Senast jag besökte Vasamuseet var på 1980-talet. Nu var det alltså dags för ett nytt besök.
Det har ju hänt mycket på dessa 25 år. Bogspröten har monterats och två bevarade originalmaster samt en kopia har monterats. Likaså har skeppet återfått sin stående underrigg. Flera skulpturkopior har bemålats och ställs ut. Man har även installerat en ny klimatanläggning. Vasamuseet slog 2009 besöksrekord med 1 154 615 besökare. Ja, det gäller att passa på. Vasaskeppet kommer inte att finnas för evigt, slår man fast på den mycket informationsrika hemsidan www.vasamuseet.se

Bit av segelduken

Mina två barnbarn Lukas och Pontus begrundar skeppets akter

Modell av Vasa

Utställningen runt Vasaskeppet är mycket intressant. Man visar hur bärgningen gick till och man visar massor av föremål och några av de skelett man hittat. Man redovisar analyser man gjort av dessa. Kopior och modeller  har tillverkats och med hjälp av dessa försöker man sätta in föremålen och människorna ombord i ett större sammanhang.
Missa inte filmen om Vasa, som visas i filmsalen!

Tumvante av skinn från Vasa

Så kan en av skeppsmännen ha sett ut

Hjorthagen - D.3

Här kommer det sista inlägget om Hjorthagen

Gerleborgsskolan (hörnet Jägmästargatan/Skogvaktargatan)
Gerleborgsskolan är en konstskola, som är inhyst i den byggnad som en gång var Hjorthagens folkskola. Huset byggdes 1902 och är områdets enda kvarvarande träbyggnad.

Gerleborgsskolan

Värtaverket
Värtaverket togs i bruk 1903. I början eldade man med kol. Numera produceras fjärrvärme och el i två stora kraftvärmeverk, ett oljeeldat och ett eleldat. Ett biobränsleeldat kraftvärmeverk  finns också - Fortum Värme.
Inom Värtaverkets område har det med åren vuxit fram en speciell flora med många sällsynta växtarter, som inte har sitt ursprung i Sverige. Växterna förmodas ha kommit med kolleveranserna. Kolet kom ju från hela världen och med detta följde ofta frön och växtdelar. Värtaverket har fått en alldeles egen och bitvis unik fauna.
Utsmyckningen på Värtaverkets ackumulator är ett av Europas största konstverk. Den är gjord av konstnärinnan Angela Utbult.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att i det dåtida Hjorthagen var många fattiga, men gemenskapen och solidariteten stor. Hjorthagen kallades en gång det röda Hjorthagen, men det kan man definitivt inte kalla det längre. I dag röstar de flesta hjorthagsbor borgerligt.

Framtiden
Hjorthagen är på väg mot en ny epok i det hållbara samhället. Det har just påbörjats en utbyggnad av det som kallas Norra Djurgårdsstaden, som består av Hjorthagen, Värtahamnen, Frihamnen och Loudden. Det är just nu Sveriges största stadsutvecklingsområde. Den nya stadsbebyggelsen skall utvecklas i symbios med Gasverket, Värtaverket och hamnen på sjösidan samt med Nationalstadsparken. Innerstadsbebyggelse och nära ytterstadens naturupplevelser. Så mycket som möjligt av den äldre och industrihistoriska bebyggelsen kommer att bevaras. Här skall en modern, innovativ och miljöanpassad stadsdel växa fram till år 2025. Man räknar med 10 000 nya bostäder och 30 000 nya arbetsplatser.
Planeringsarbetet för arbetsplatser, bostäder, service och kultur pågår för fullt. Första spadtaget för bostäderna togs våren 2011. I Södra Värtahamnen kommer det också att bli lokaler för handel och en utbyggd pir. Det pågår även en utbyggnad av kollektivtrafiken och vägnätet.
Själv bor jag med utsikt mot Hjorthagen och som många andra lidingöbor följer jag utvecklingen med stort intresse. Den kommer ju att påverka oss också.

Källor: Jag har tagit uppgifterna i mina tre inlägg om Hjorthagen från den litteratur om stadsdelen, som finns på Stockholms stadsbibliotek, framför allt från boken Hjorthagen av Karl-Olov Arnstberg och Birgitta Bergström. Desutom har jag använt en del uppgifter, som finns på stadens hemsida www.stockholm.se/norradjurgardsstaden samt www.ostermalm.stockholm.se/miljoagenda
Hösten 2011 beräknas en ny bok om Hjorthagen att publiceras. Den är skriven av Mats Rehn och kommer att heta Hjorthagen och runtomkring.

Hjorthagen - D.2

Idrottsplatsen
Hjorthagen har sedan lång tid en aktiv och framgångsrik idrottsverksamhet. Storstrejken på Värtagasverket 1909 låg  till en stor del bakom bildandet av Värtans idrottsklubb. Förutom kampen för kraven och de ekonomiska svårigheterna fanns sysslolösheten. Arbetarna var inte vana att vara lediga och några satte igång att lira boll.

Kvarteret Skytten
Mittemot idrottsplatsen ligger kvarteret Skytten, som byggdes 1908-10. De är de första hyreskasernerna i Hjorthagen. De kallades för Gula husen. Gården är ett fint exempel på en grönskande och levande gård. De stora nivåskillnaderna ger unika möjligheter till många olika "rum" i rummet. Skogsdungen på gården lockar till sig många fåglar.

Gård i kvarteret Skytten

Gasverket

År 1853 tändes den första gasgatulyktan i Stockholm. Det var startskottet för en snabb utveckling och gasverket i Hjorthagen byggdes för att möta det galopperande behovet av gas. Gasverket byggdes under åren 1890-93. Dåtidens store stockholmsarkitekt Ferdinand Boberg ritade de fantastiska byggnaderna i tegel. Gasen framställdes ur stenkol. En framställning som lämnade efter sig sot, koldamm och svavelrök. Förutom gas erhölls koks, tjära, bensen, pyridin och flera andra produkter som användes eller såldes vidare. Från 1972 framställdes visserligen gas på ett mindre miljöskadligt sätt, men rester av giftiga ämnen har funnits kvar i marken runt gasverket och man har varit tvungen att sanera för att kunna påbörja utbyggnaden. Den 18 januari 2011 stängdes gasen av för gott.

Böcklingbacken (backen nedanför Trollhättevägen)
Namnet Böcklingbacken kommer från det böcklingrökeri som länge låg i slutet av backen. Hjorthagen var fortfarande landsbygd när de första arbetarna kom i slutet av 1800-talet. Här och var kan man se spår av odlingar.
Hela Ladugårdsgärdet var obebyggt, dagens Storängsbotten var kärrmark och det var tätt med skog både på Gärdet, i Hjorthagen och förstås i Lill-Jansskogen. Arbetarna drygade ut hushållet med att ha grisar och kaniner på "Ängen" (nuvarande idrottsplatsen) och man odlade grönsaker där kvarteret Abessinien ligger idag. I grönområdet i korsningen Gasverksverksvägen/Fiskartorpsvägen, kallat Ekbacken, byggdes under 1910-talet ett antal villor avsedda för vid gasverket tjänstgörande ingenjörer.

Kvarteret Abessinien
Kvarteret Abessinien omfattar kvarteren väster om Porjusvägen.
Trångboddhet och dåligt underhåll skapade missnöje med bostadsförhållandena. I början av 1930-talet kläcktes bland arbetarna idén om ett nytt bostadsområde i Hjorthagen med billiga och bra lägenheter. Staden ställde mark till förfogande och byggmästare Olle Engkvist lät Hakon Ahlberg rita bebyggelsen. En bostadsrättsförening bildades och 1937 var området klart.Ett rationellt seriebyggande prövades för första gången i stor skala. Husen uppfördes som smalhus med funktionellt planerade och genomgående lägenheter. Byggnaderna är väl anpassade till terrängen.

Hus i kvarteret Abessinien

Smalhusområdet Abessinien är ett exempel både på tidiga bostadsrättsföreningar för arbetare och på hur arkitekten enligt funktionalismens synsätt planerade ett bostadsområde från stadsplan till lägenhetsdetaljer.

Tredje och sista inlägget om Hjorthagen kommer nästa vecka.

Hjorthagen - den lilla stadsdelen med den stora framtiden D.1

Hjorthagen sett från Lidingö

Hjorthagen är en stadsdel i nordöstra Stockholm. En mycket omfattande utbyggnad har just börjat där.

Historik
På kartor från 1100-talet kan man se att det nuvarande Hjorthagen var en ö, som kallades Husarne och Husarhagen. Det har inte med husarer att göra. Husar är en gammal pluralform av hus. Betoningen skall alltså vara på första stavelsen. Namnet finns kvar i Husarviken, som ligger bredvid Hjorthagen.
Namnet Hjorthagen fick området i början av 1800-talet när hjortar flyttades dit från Djurgårdens jaktpark. De kom senare att flyttas över till Gripsholm, då Stockholms stad i slutet av 1800-talet köper marken. Hjorthagens epok som industristadsdel inleds därmed i och med att staden först bygger en hamn, Värtahamnen, sedan ett gasverk, Värtagasverket och i början av 1900-talet ett elverk, Värtaverket. De två sistnämnda efter ritningar av Ferdinand Boberg. Dessa byggnader, som ju i dag är utbyggda, har sedan kommit att sätta sin prägel på området.
Hjorthagen kan sägas vara en av Stockholms första industristadsdelar. Det var som ett gammalt brukssamhälle och denna karaktär behölls i stort sett fram till att man rev de sista träkåkarna i början av 1960-talet. Då kom ju också tunnelbanan hit. Det  nuvarande Hjorthagen började bebyggas i slutet av 1800-talet för att ge bostäder åt dem som arbetade i Värtahamnen och på industrierna, gasverket och senare också elverket. Man byggde de så kallade Gasverksvillorna med enrumslägenheter. De innehöll WC och kakelugn, vilket ansågs mycket modernt. Det var låg hyra, men bostaden var bunden till anställningen.

Gasverksvillorna i Hjorthagen. Foto: Hjorthagens bibliotek

Kyrkan

Hjorthagens kyrka

Åren 1907-09 byggdes Hjorthagens kyrka med Carl Bergsten som arkitekt. Den invändiga utsmyckningen utfördes av konstnären Eigil Schwab och bildhuggaren Tore Strindberg. Kyrkans inredning är unik med vackra jugendmålningar.

Värtahamnen och Ropsten

I Värtahamnen har kol, koks, spannmål och sill bytt land och ägare sedan slutet av 1800-talet. Värtahamnen stod klar 1886 och blev Stockholms främsta hamn. Här skeppades stenkol, koks, petroleum, räls, spannmål, sill och foderkakor. Ut från hamnen gick olika trävaror, järnmalm, stål, gödningsämnen och tjära. Många båtar kom ju från främmande länder och på så vis kom det också in frön från främmande växter. Det finns en spännande flora i hamnområdet och även på tomten kring Värtaverket.

Vid nuvarande Ropstens station låg en mindre kobbe, där man före broarnas tid, ropade efter båtar när man ville bli transporterad till Lidingö. Denna kobbe kalldes för Roparestenen eller Rope Sten. Där fanns också ett jägarboställe med tillhörande värdshus ända fram till 1846.

1884 byggdes en flottbro mellan Torsvik och Ropsten. 1925 byggdes den gamla Lidingöbron och 1971 den nya bron. På Ropsten fanns ända fram till 1960 några villor för anställda vid gas- och elverket.

Barnrikehusen
På 1930-talet fördes en aktiv bostadspolitik.
Allmännyttan bildades för att ge familjer med små inkomster och många barn lägenheter. Man byggde så kallade barnrikehus/myrdalshus.
1939 byggde Stockholmshem 12 barnrikehus vid Dianavägen och vid Hubertusplan. Efter tidens ideal skulle husen stå glest och luftigt och omgivningen vara trivsam med lekplatser och små planteringar.
Köken var modernt utrustade med gasspis och varmvatten. På 40-talet bodde det i Hjorthagen 4811 personer. Idag ungefär hälften så många.

Hus på Dianavägen

Läs den spännande fortsättningen i mitt nästa inlägg!

Min skrivhörna

Här är min skrivhörna. Chiffonjén är inget arvegods, utan köpt i en antikaffär för några år sedan. Jag sitter ibland och funderar på vem som kan ha suttit vid den före mig. Den första som satt här hade kanske en fjäderpenna i handen och satt, precis som jag, och funderade på vad han/hon skulle skriva. Skillnaden är att jag har en laptop.
Ovanför chiffonjén hänger ett porträtt av min farmors farfar komminister Johan Gustav Pihl. Till vänster om honom hänger en målning av Edvard Perséus föreställande Erik XIV och Karin Månsdotter. Under den en almanacka med foton av mina två barnbarn.
Ovanpå chiffonjén står parianfigurinen "Kan du inte tala", designad av prinsessan Eugénie. På var sida om den två gipsfigurer föreställande Goethe och Schiller. Skrivaren och annat, som jag behöver till mitt hemkontor, har jag på en låg bokhylla bredvid chiffonjén.
Jag har äntligen skaffat mig en ny skrivbordsstol. Snygg, va? Jag tycker att det har varit svårt att hitta en snygg och bekväm skrivbordsstol, lämplig för hemmabruk till ett anständigt pris. Så tittade jag in hos Din design, som öppnat butik i närheten av min bostad och där hittade jag den perfekta stolen.
Jag använder datorn, som de flesta gör. Börjar dagen med att kolla mejl. Vidare använder jag den till att göra anteckningar i, till bildbehandling,  informationssökning, bankärenden, för att titta på något TV-program jag missat och till att läsa och skriva i något socialt forum, främst silvergenerationen.se och Facebook. Ja, så bloggar jag förstås! Då har jag gärna litet musik i bakgrunden, som jag får via Spotify. Jag har lagt in några listor med musik av Chopin, Mozart och Haydn samt en del jazzmusik.
Jag sitter i min skrivhörna en till två timmar om dagen och har det rätt trevligt.

Vårpromenad

Visst är det väl underbart att våren är här!

Det bästa med att vara pensionär är att man kan vara utomhus mycket mer, än då man yrkesarbetade.

Jag  promenerar alltid en liten stund varje dag. Är det fint väder blir det längre promenader. 

Då går jag ner till småbåtshamnen och stannar en stund vid vattnet och tittar på båtarna. Denna vecka pågår förberedelserna inför sjösättningen.

Kommunen har nyligen rustat upp den fina vägen utmed vattnet och rensat den från sly. Dessutom har man placerat ut nya soffor, bänkar och bord. Man har även ordnat med en grillplats. Snart är det dags!

Jag fortsätter förbi båtvarvet. Där står ett stort elskåp, som någon har dekorerat. Eller skall man kalla det graffiti? Man kan i alla fall inte låta bli att le, då man går förbi. Ni ser väl att det sitter en katt i det ena fönstret och att det står några blommor i det andra?

Litet längre bort passerar jag förbi ett hus som också har en dekor, men av en helt annan dignitet.

Marken är täckt av scilla, pärlhyacinter och vitsippor. 

                                                                          

Enslingen Johannes

Kommer ni ihåg radioprogrammen om enslingen Johannes? De sändes i flera avsnitt under 1975, men hade tydligen också förekommit i ett program som hette Kaskad redan under mitten av 1950-talet. Det var Gösta Bernhard (1910-1986), föreställande en radioreporter, som telefonintervjuvade enslingen Johannes på Johannesskäret, spelad av Stig Järrel (1910-1998).
Detta program ledde senare till en film. Både radioprogrammet och filmen förekommer med flera olika titlar: Enslingen på skäret, Enslingen Johannes och Enslingen Johannes på Johannesskäret. För att ytterligare förvirra det hela  finns det en bok av Emilie Flygare-Carlén med titel Enslingen på Johannisskäret utgiven 1846. Gösta Bernhard, som ju stod för manus, hämtade mycket riktigt namnet på sin radiopersonlighet från denna roman. Skillnaden är att Flygare-Carléns bok utspelar sig i den bohuslänska skärgården medan Gösta Bernhards ensling bor i Roslagen.
Radioprogrammet dök upp i mitt minne, då jag namngav min blogg. Jag kommer ihåg att jag tyckte att programmet var mycket roligt. Filmen såg jag aldrig och den blev tydligen en riktigt flopp.

Akvarellmålning

Inför min pensionering bestämde jag mig för att försöka utveckla min kreativa sida, om jag nu har någon.  Hade varken ritat eller målat sedan skoltiden och tänkte att det kunde vara trevligt att börja utöva någon av dessa konstarter.

En sommarvecka besökte jag en folkhögskola som ordnade en prova-på-kurs. Man fick möjlighet att testa teckning, akrylmålning, oljemålning och akvarellmålning. Jag bestämde mig att fortsätta med akvarellmålning
eftersom jag tycker att det är så otroligt vackert. Målarskrin, penslar, akvarellblock och en del annat material införskaffades.
Då hösten kom anmälde jag mig till en kvällskurs, som jag sedan fortsatte på ända fram till min pensionering. Det gick väl inte så bra. Tyckte att det var trist att sitta och måla äpplen och vaser. Dessutom var jag för trött på kvällarna. Men jag gav inte upp, utan när jag väl hade slutat arbeta, började jag en kurs som var förlagd på dagtid. Dessutom med en annan lärare, som passade mig bättre. Hon instruerade mycket och lät oss leka litet och plötslig så började det hända saker. 

Ett av mina första försök

Att måla är som att meditera. Det är väldigt avkopplande. Dessutom tränar man sig att se. Resultatet är inte det viktigaste, även om jag måste erkänna att det är väldigt roligt då man tycker att något blivit bra. Akvarellmålning är inte så lätt som man tror. Färgerna lever ju sitt eget liv och resultatet kan bli en överraskning.

I höstas fortsatte jag ytterligare en kurs. Det är intressant att pröva olika lärare. De har olika kunskaper och erfarenheter. Vi fick arbeta mycket med färgernas sammansättningar och målade av olika motiv också från böcker och affischer.

Nu i vår känner jag att jag behöver arbeta mer på egen hand och har skaffat en bok som heter Akvarellmålning i tio steg skriven av Patricia Seligman. Jag återkommer kanske med fler rapporter om mina framsteg.

Matteuspassionen

Johann Sebastian Bach 1685-1750

Den här tiden på året, då vi närmar oss påsken, brukar Bachs Matteuspassion framföras i flera av våra kyrkor.  Det är ett oratorium som handlar om Jesu lidande och död.
Verket presenterades för första gången långfredagen år 1729.
För mig har det blivit en tradition att lyssna på Sveriges radios utsändning, men nu tyckte jag att det var på tiden att få uppleva Matteuspassionen "live" (om uttrycket tillåts). Jag var och lyssnade på ett framförande i Katarina kyrka i Stockholm förra veckan. Uppsättningen  liknade den som användes vid uruppförandet. Dubbla orkestrar, dubbla körer och tidstypiska instrument. Sångerna framfördes på tyska. Det var en enastående föreställning under ledning av Hans Vainikainen som dirigent.
Innehållet är ju tungt och sorgligt och musiken mycket gripande och känslosam. Jag tycker speciellt mycket om koralerna. Aldrig har en koraltext blivit tolkad musikaliskt med harmonier så fyllda av känslor som i finalen.
I Stockholm framförs Matteuspassionen närmast i Engelbrektskyrkan den 21 och 22 april.

Japan

Naturligtvis har jag berörts av den oerhörda katastrofen i Japan. Den är så enorm att man har svårt att föreställa sig omfattningen.
Jag har aldrig varit i Japan, men alltid fascinerats av landets kultur. Jag har vid några tillfällen haft kontakt med japaner.
I närheten där jag bodde som barn, bodde också en japansk diplomatfamilj. Dottern i familjen var i min ålder och hette Mieko. Vi lekte tillsammans vid flera tillfällen. Ingen av oss hade ännu lärt sig engelska och vi kunde naturligtvis inte varandras språk, men det gjorde inget. Vi hade väldigt roligt tillsammans ändå. Då hon skulle resa tillbaka till Japan, fick jag en present av henne, en liten japansk sagobok, som jag har kvar än idag.

Ja, boken har ett skräckinjagande omslag. Då man bläddrar sig igenom den kan man, tack vare illustrationerna, förstå vad den handlar om. En otäck varg, som jagar barnen genom skogen. De hittar ett hus att gömma sig i och då vargen försöker ta sig in i huset genom skorstenen, ramlar han rätt ner i elden...

För några år sedan var jag på en kurs i Dublin. Det var flera japaner, som deltog i kursen. En av dem gav mig denna lilla lapp, som minne. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad det skrivna betyder, men jag vill minnas att det var några visdomsord. Jag har försökt att översätta orden med hjälp av diverse lexikon på nätet, men inte lyckats. Kanske någon av mina läsare förstår japanska och kan hjälpa mig med en översättning?

Dessa minnen dök upp, eftersom jag nu tänker på mina gamla japanska vänner. Man kan bara hoppas att landet nu kan ta sig igenom detta förfärliga som hänt och sakta men säkert klarar en återuppbyggnad.
Jag har varit mycket imponerad av Svenska dagbladet och deras insiktsfulla rapportering om katastrofen, både i papperstidningen och i nätupplagan.
Den japanska författarinnan Yoko Tawada, som numera bor i Berlin, berättar i Svd att alla japanska barn får lära sig att de skall bevara lugnet vid naturkatastrofer. Hon hade, då hon fick höra om jordbävningen, ringt hem för att höra hur det var med familjen. Hennes tappre far verkade mest bekymrad över att boken han lovat skicka, hade blivit försenad, eftersom han inte kunnat ta sig till bokhandeln!
Hon berättar också om hur hon nu, då hon på TV kunnat se omfattningen av tsunamin, blivit överväldigad av rädsla.

Johann Nepomuk Hummel

Johann Nepomuk Hummel var en österrikisk pianist och tonsättare som levde 1778 - 1837. Han studerade under en tid piano för Mozart och inledde som underbarn en glänsande bana som virtuos. Han var under en tid kapellmästare hos furst Esterhazy och från 1819 vid hovet i Weimar. Hummels lätta, något mekaniska eleganta spelsätt framträder speciellt i de pärlande passagerna i hans Mozartpåverkade pianokompositioner. Bland dessa numera till stor del bortglömda verk intar fiss-moll-sonaten op.81 en särställning genom sina inslag av romantiskt patos. Hummel skrev också kammarmusik och operor. Han var även en uppskattad pedagog (Källa: Tonkonsten 1955).
Själv upptäckte jag Hummel, då en av hans pianokonserter spelades på radio. Det var pianokonsert i A-moll opus 85. Jag köpte den naturligtvis senare och lyssnar ofta på den.  Jag tycker särskilt mycket om tredje satsen. Tycker man om Mozarts, Beethovens och Chopins pianomusik, så njuter man också av Hummels.