23 oktober 2010

Tyskland

Just nu sitter jag och tänker tillbaka på den resa jag gjorde förra året vid denna tid. Det var en resa jag länge tänkt göra, men som av någon anledning inte blev av, förrän jag blivit pensionär.
På 1960-talet var det ju vanligt att man åkte på språkresa till något europeiskt land. Ja, det förekommer väl än idag, men är kanske inte lika vanligt. Nu åker väl tonåringarna hellre till USA eller...?
Heidelberg
Första gången åkte jag 16 år gammal  med ett språkreseföretag till Wiesbaden. En kamrat till mig och jag inackoderades i varsin familj nära varandra. Vi hade väldigt trevligt. Det var ju oerhört spännande att komma utomlands för första gången i sitt liv.
Jag fortsatte att åka till Tyskland flera somrar och kom då att välja universitetsstaden Heidelberg.
Varje gång bodde jag hos en och samma familj. De hade ett jättestort hus alldeles vid floden Neckar och med en formidabel utsikt. Familjen bestod av en kvinna med fyra barn, tre söner och en dotter. Var mannen i huset befann sig förstod jag aldrig och jag var för blyg för att fråga. Att han inte var död framgick klart. Alla i familjen var mycket snälla.
I Heidelberg hade jag ännu roligare! Visst pluggades det en del, men framför allt var man ute och roade sig. Jag måste säga att mitt självförtroende stärktes av dessa resor. Litet tyska lärde man sig väl också.
Jag har aldrig kunnat glömma värdfamiljen och många gånger tänkt återvända till det vackra Heidelberg. Så  blev jag då pensionär och med tillgång till Internet. Där letade jag upp en tysk telefonkatalog och till min stora häpnad visade det sig att familjen bodde kvar, d v s det var en av sönerna som stod som abonnent. Jag kontaktade honom och frågade hur det stod till, om han kom ihåg mig och om jag fick komma och hälsa på. Jag fick svar att jag var välkommen! Det var helt overkligt att återigen träffa en person, som jag inte sett på 45 år! Wolfgang var sig precis lik. Hans fru var mycket vänlig. Jag fick bo hos dem några dagar och det var helt magiskt att återigen gå ut och ställa sig och titta på Neckarfloden och upp mot slottsruinen. Jag vandrade hela första dagen runt i stan. Mycket var sig likt.Till och med jazzkällaren Cave fanns kvar. De andra dagarna tog familjen med mig på några utflykter. Sista kvällen bjöd jag dem på middag på den berömda studentrestaurangen Schnookeloch.
Jag fick också svar på var Wolfgangs pappa hade befunnit sig under 1960-talet. Han hade helt enkelt lämnat fru och fyra barn och flyttat till Afrika med en annan kvinna.Så sorgligt!
Då jag sade tack och adjö, hälsade jag dem välkomna till Stockholm.


Wolfgang, jag själv och Waltraud


Interiör från restaurang Schnookeloch

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Boktips: Kidnappningen av Anna Schulze

Nej, detta är inte en deckare utan en oerhört stark släktskildring! Anna Schulze har skrivit en berättelse om sin far Ragnar, som dra...