En bra film

Jag brukar gå på bio en eller två gånger per år. En av mina tidigare arbetskamrater och jag brukar gå tillsammans  på Cinemateket i Filmhuset för att se någon klassisk eller udda film.
För några veckor sedan var det dags igen, men nu tyckte vi att vi skulle ta oss ner på stan för att se en "vanlig" film. Det blev Nothing like a dame.

Det är en dokumentär med Judi Dench, Maggie Smith, Joan Plowright och Eileen Atkins, fyra äldre, engelska skådespelerskor som berättar om sina liv, sina familjer, sina karriärer och sin vänskap.
Det var en underbar film med både djup och finess. Är man det minsta intresserad av filmhistoria, bör man definitivt se den.
Jag blev så betagen att jag gick till biblioteket och lånade en film, Tea for Mussolini, som tre av dem medverkar i. Den filmen, som är gjord för flera år sedan, är en sorglustig historia och tyvärr litet rörig, men klart sevärd.

Den fjärde skådespelerskan Eileen Atkins har jag inte någon större kännedom om, men hon finns med i Netflixserien The crown. Jag tror att hon spelar Drottning Elisabeths mormor.
En reflexion jag gjorde  i samband med biobesöket. Vi gick alltså på en eftermiddagsföreställning och publiken bestod av kanske 20 stycken kulturtanter. Hur kan det bära sig? Filmen går fortfarande, i alla fall i Stockholm.
Bilderna är från nätet.